måndag 6 februari 2017

Zandersson februari – 17, del 1

image

Konsertupptagningar tillhör den bästa reklam ett band, en artist, kan få numera, fjärran åldermännens tankar om att dessa bootlegs snor royalties, är det i stället ett utmärkt sätt att hitta rätt bland de 300–400 skivor som släpps varje vecka i västvärlden.

Bandet et/ /al.et/ /al. hittade jag på det sättet, en konsert inspelad från italienska radion, och deras debutskiva ”Gazprøm” var som att åka tillbaka till tiden när Godspeed You! Black Emperor var nya, men med en liten twist, en fantastisk liten cd (och musik jag är tacksam är släppt på cd för dynamikens skull). De håller på att spela in sin andra skiva just nu och jag undrar vilken riktning musiken tar dem den här gången.

Förra gången skrev jag såväl om Fylkingens utgivning av dokumentation av text-ljud-festivalerna i Stockholm för länge sedan som Vladan Radovanovićs ”Phonoverse” (God’s Records), där all hans elektroakustiska musik samlats. Jag blev än en gång påmind om hur betagen jag är av den här sortens elektroniska experiment, de som historiskt sett alltid hade en riktning, aldrig bara var ytliga samtidsreaktioner eller buller.

image I tv-journalisten Bengt-Olof Roslunds bok ”Skam den som ger sig” får en av våra mest bortglömda komponister ett gott utrymme: Sten Broman. Vid ett av Bromans sista besök i Paris, ackompanjerad av tv- och radiomännen Roslund och Bertil Svensson, besöks franska radions hus, där kompositören experimenterat i därstädes elektronmusikstudio.

När vi ville veta hur han gick till väga blev han nästan tvär i sin vägran att berätta om framskapandet av de elektroniska effekterna, som han förberett i partituret redan vid skrivbordet hemma i Lund eller i sommarvåningen i Falsterbohus: - Man sitter och trycker på knappar och experimenterar fram de ljud man vill ha.”

Just så. Så enkelt kan det vara.

imageVi inleder med en både oväntad och väldigt väntad skiva, resultatet av unika möten i ett unikt koncept med unika människor i en unik atmosfär. Richard Barbieris tredje soloskiva ”Planets + Persona” (Kscope) är i mångt och mycket ett samarbete med de musiker han jobbat med på två av Isildurs banes IB Expo i Halmstad: Lisen Rylander Love, Luca Calabrese, Kjell Severinsson, Klas Assarsson, Christian Saggese, Axel Crone och Percy Jones – det är väl bara Mats, Katrine och Samuel ur IB som saknas i den startuppställningen (även om både Mats och Axel suttit vid mixerbordet, vad jag förstår)!

Den där Barbieri var tongivande en gång i tiden i Japan där David Sylvian fann eller vann sina vingar, men där bandet också svårligen klarat sig utan Mick Karns bas och idétillskott eller Steve Jansens sound.

Redan 1982 var Barbieri i Sverige för att producera en av de bättre separationsskivorna i vårt land, Lustans Lakejers ”En plats i solen”, som kretsade kring Johan Kindes inte-längre-relation med Marie Fredriksson, men han förde inte Japans sound in i Lustans Lakejers new romantic-landskap, utan skapade en symbios av det som var avskalat på ”Tin Drum” och som blev mer filmiskt i Stockholm.

Förutom sitt eget skivbolag Medium var Barbieri från början av nittiotalet klaviaturspelare och, skulle jag säga, balanserande motpol till Steven Wilson i Porcupine Tree, jag är övertygad om att det var Richard som fick Stevens ambitioner mot tung hårdrock att inte se dagens ljus mer än som demos när de efter ett par år fick skivkontrakt bland annat i USA.

(Att döma av nya, håglösa Blackfield-skivan behöver Wilson goda vänner för att göra det där litet extra – för mig är han bäst som producent och när han städar och mixar om gamla progplattor så de låter fantastiskt; Wilsons polare Tim Bowness är dock med på Barbieris nya skiva som sångare, Bowness som Barbieri gjorde sin första skiva med efter Japan, ”Flame” (1994) – ringar inom ringar)

Bildresultat för Richard Barbieri Planets + Persona”Nu på den nya, tredje skivan är han i ett parallellt land till det David Sylvian befolkat, där Lisen Rylander Loves mumlade texter och kraftfullt ylande sax (med mera! Lisens input var viktig för Richard, enligt uppgift, hon finns också med på någon av hans kommande konserter i England), Calabreses distinkta trumpet och IB-folkets mångfacetterade tyngd (inte minst på avslutande rökaren ”Solar Storm”) gör detta till ett smått underbart album i väntan på Isildur banes nya (med Steve Hogarth-texter, en Hogarth Barbieri spelade in skivorna ”Not The Weapon But The Hand” och ”Arc Light” tillsammans med för några år sedan – ringar inom ringar – och givetvis finns Steve med som sångare den här gången också) som kommer i mars.

Mycken retrokänsla i de svepande syntarna, inte mycket världsmusikaliskt, men Axel och Percys basspel ger mersmak, Christian Saggeses minutiöst fingerfärdiga gitarr bidrar till att det här blir en jazzprog när det inte är landskapsbyggande musik, men från en del av världen vi inte upptäckt än.

En skiva som bjuder in till flera genomlyssningar för att detaljerna ska poleras i örats vindlingar. På något sätt känns det som om även Richard Barbieri ”kommit hem”, liksom Phil Manzanera gjorde det när han skrev IB Expo-hyllningen ”Halmstad” på sin senaste skiva (och med tanke på vad Phil berättade när vi sågs i Halland häromåret undrar jag om det inte hade varit en logisk fortsättning med en instrumentalskiva skapad av Manzanera/Mackay/Eno sans Ferry för att fånga de sista inspelningdagarna Roxy Music hade med en skrivkrampande Bryan, där det ändå skapades musik, men utan textbidrag från den evigt välklädde). 53 minuter kamratskap (och förutom cd:n finns en dubbel-lp att tillgå, 45-varvare för att krama ut det bästa ljudet).

Bildresultat för Virta HurmosSå till Finland och en skopa full med postrock, trion Virtas första fullängdsskiva, ”Hurmos” (Svart), efter ep-debuten ”Tales From The Deep Waters” 2012, inledande ”Aallot” vars småpsykedeliska vindlande påminner som skivomslagets virvel och blir mer och mer stadd i upplösning. Påföljande ”About To Fly” inleder i mer traditionellt gitarrdriven postrockmundering för att överraska med en svävande trumpet – och den återkommer, sätter stämning på den här utmärkta postrocken och ger den en touch av jazz och något, märkligt nog, sakralt.

En högst angenäm upplevelse, ibland åt Brigaden-hållet, ibland åt något från Hubro, ibland tangerar trumpeten den givna illusionen att Nils Petter Molvaer står i kulissen och manar på.

Men, ändå, den mesta känslan är klurig postrock, inget onödigt experimenterande, allt faller på plats. (Och på deras debut-ep är jag barnsligt förtjust i andra spåret, ”Traffic” på en i övrigt imponerande skiva.)

Bildresultat för Il Rumore Bianco AntropoceneVidare på den europeiska musikresan, till Italien och Il Rumore Bianco och deras debutfullängdare ”Antropocene” (Fading Records), en självutgiven ep från 2013 oräknad.

Ska man finna mening i att bandet döper skivan efter den tid vi nu lever i, fast som geologerna uttrycker det? Det blir en myckenhet av olika intryck vid lyssnandet, ömsom befinner sig foten i ett italienskt progressivt sjuttiotal men med jazzrockövertoner och kanske mer gitarrtyngd, sedan blir det mer renodlad jazzrock, rentav fusion, när det byts fot, mellan piano- och syntslingor, mellotroner och saxofoner.

Taktartsbytena sitter, det finns ett berättande i musiken, en rörelse framåt. Men det är väl så här samtida, antropocensk, progressiv rock ska låta, som ny, fast med lån av det som stakade ut genren en gång i tiden? Intelligent och intressant. Oansvariga estetiska lekar, som Bengt Emil Johnsson skrev. Så ska väl dagens prog vara? En bra början på detta lyssnarår.

Jonas Lundberg & The Other Sides “Pathfinder” (Mode Music) är deras debutskiva (en ep oräknad, även här) och är det jag nu nästan börjar kalla för ”påminnande-prog”.

Se det som ett glatt återseende av något du har hört tidigare, fast inte på det här sättet, genomfört fast förankrat i en tradition men som bärare av den i stället för att ikläda sig uppreparens roll. Jonas Lindberg, basist, skapade bandet 2012 och året efter kom ep:n ”The Other Side”.

Nittiotalsprog eller sådant från tidigt 00-tal från dem som dåförtiden bar påminnandeprogens outvecklade fana, nära neoprog, nu när jag tänker efter, men kanske också där Kaipa hamnade efter comebacken eller något annat band på InsideOut.

Sympatiskt, inte skavande det minsta, snygg produktion, men stigen följs, inga utsvävningar till varken mjuka buskar och snår eller några hårdgjorda ytor.

Kanske ibland mer ”classic rock” med gitarryl än prog, medges, men som traditionsbärare kan man inte låta bli att åtminstone smågilla tilltaget. Som en enklare form av Soniq Circus, ibland farligt nära Airbag-land där allting är slätt och tillrättalagt i sista generationen i Pink Floyds efterföljd. Och så sjunger de bättre än Kaipa, särskilt på den kvinnliga sidan!

Bildresultat för Progress Tulejää40 minuter prog från Estland sjungen på ett språk du inte begriper, kan det vara något? Jomenvisst. Bandet heter ProgressProgress och skivan “Tulejää” (Strangiato). Femmannabandet föddes 2009, släppte debutalbumet “Pillipuhujad” för två år sedan och nu, efter en paus, kommer deras andra album, rätt schysst prog, skulle sammanfattningen vara, influenser från alla håll, från svensk prog av mer kraftfullt slag, av sextiotalspsych, rymdrock, jazzrock, helt enkelt en trevlig variant – och med melodier!

Kommandot tas ibland av gitarr, ibland orgel – och så var vi tillbaka i tanken om ”variation” och det gör skivan extra tilltalande.

Tänker också på en del av de nya, i traditionen djupt förankrade, unga banden som är instrumentalister av guds nåde, liksom sjuttiotalets finska prog. Rekommenderas.

Bildresultat för After Crash “#LOSTMEMORIESAfter Crash är en duo som är inne på sitt tolfte år och nya skivan är instrumentalmusik jag inte skulle tveka att, i alla fall ibland, kalla för postrock, eller i alla fall bara vackert formulerad pop – och som överraskar med vokala inslag när man invaggats i det instrumentala lugnet.

Bra är det, vackert är det. Skivan heter “#LOSTMEMORIES” (Museek/Collettivo HMCF) och ibland är londonduon utökad och jag får väl erkänna att det här är en sympatisk, mixad skiva, där både formaten och sångerna vindlar åt olika håll.

Postrock. Eller något ”cinematiskt”, som det så popuärt heter (häromåret var ordet ”skaver” det som misshandlades allt som oftast).

Och en duo som säger att “After Crash is about love and friendship” kan man bara hysa varma känslor för, och önska att fler band hade den utgångspunkten.

Det finns också en samhörighet med de där skivorna från, främst, Berlin, där gamla technopojkar blivit -farbröder och nu gör mogna skivor för landskap bortom storstaden eller tidpunkter bortom dansgolvet.

En fin-fin skiva, rekommenderas för de här sista svala kvällarna (här i Skåne blev det tydligen aldrig vinter, på riktigt, den här gången) innan det heter ”vår”.

“We do this for the love of progressive rock.” Så säger den engelska kvartetten Encircled (Gareth Evans, gitarr, Scott Evans, bas och klaviatur, Mark Busby Burrows, gitarr och sång, samt Stuart Picken, trummor) och här är vi i ett proglandskap av snällt, nästan tillmötesgående slag på nya “The Monkey Jamboree” (egen utgivning) där taktartsbytena och, faktiskt, melodierna får stå tillbaka för textbaserade låtar minnande om en mörkare variant av Barclay James Harvest eller ett Porcupine Tree utan attack.

Nästan en stillsam ilska med knuten hand i fickan, budskapet är tydligt, formen nästan underordnad.

Man hade godheten att skicka även debutalbumet ”The Gun Has Replaced The Handshake” (egen utgivning) där dynamiken är större än på det nya albumet, mer svepande klaver och melodier, Camel-gitarrer och större harmoni mellan musik och text. Fascinerande.

Börja med debuten, är mitt tips, gillar du budskapet, ta dig an uppföljaren också.

Bildresultat för The Missing Piece Dream RiderHolländska The Missing Pieces debutalbum “Dream Rider” (egen utgivning) rör sig delvis i samma universum som Encircled, i alla fall beträffande intresset att låta texterna stå i centrum, men är mer traditionell prog i den form många provat på, nästan neoprog, med olika brytpunkter i musiken, tema som tas upp och återkommer, den där dynamiken där gitarrerna får utrymme att tugga terrier och syntmattorna ligger stilla i bakgrunden, där gitarren får svepa över mattorna som solodammsugare, inte jazz, inte symfonirock, men hemtamt och lagom uttryckfullt, inga excesser, alla låtar runt fyra–fem minuters längd, inget som får växa i lp-sideslånga stycken. Protoprog, kanske, bekanta ingredienser i bunken?

Mer uppfinningsrik och intressebemängd prog står Arcpelago från Brasilien för på sin debut ”Simbiose” (egen utgivning).

Redan det naivistiska omslaget ingjuter mod i den som vill ha en variant på det kända, här är det prog någonstans emellan italienskt sjuttiotal och en stillsam version av Gösta Berlings saga, smårockigt, småfunkigt, lagom punchigt trumspel, elpiano och orgel och andra inställningar på klaveret som ger jazzkänsla, gitarr som växlar upp, bas som får hålla i melodislingor och inte bara kompa, men också ett obebådande lugn i stilla kontemplativ progressiv anda.

Hemskt trevlig småsnårig prog med en drös goda musikaliska idéer.

Bildresultat för Caravela Escarlate RascunhoRonaldo Rodrigues skriver musiken till Arcpelago, sjunger och spelar klaviatur. Tillsammans med multiinstrumentalisten David Paiva (gitarr, bas, klaviatur, viola, violin etc.) har han duon Caravela Escarlate vars skiva ”Rascunho” (egen utgivning) och minsann om det inte är väldigt snarlikt Arcpelagos musik, fast utan trummor och driv, mer ett pastoralt lugn med akustiskt gitarr och synt i förgrunden, även om duon säger sig vara inspirerad av sydamerikansk populärmusik från 60- och 70-talen låter det mer Canterbury för mig utan någon som helst koppling till något rytmiskt dansant latino – men det är kanske mer jag som tror att det lät så då, det gjorde det tydligen inte alls.

Kvällsmusik vid brasan, eftertänksamhetstillfället när dagen ska sorteras i hjärnan, när man pustar ut, när lugnet lägrar sig, när det bara behövs strängknäppande och några elektroniska klaverstrofer för att jäkten ska blåsa bort och tryggheten återvända.

Bildresultat för IWKC Cargo Cult”IWKC (I Will Kill Chita) har släppt 18 minuter ep i form av “Cargo Cult” (egen utgivning) och den här gången är de fast förankrade vid den pir i den progressiva hamnen som heter ”postrock”, det kommer i alla fall att vara sammanfattningen som står på deras hamnavgiftskvitto – om man hade trott på första låten, ”Survival Instruction”.

Så blir det inte. Latinosaken ”Cho Blya!?”, ep:ns andra spår, som å andra sidan inte låter så allvarligt menad innan chugga-chugga-gitarrer i rent kosacktempo sätter in för att ersättas av nattklubbstempo och champagneglasklaver.

”Patris Et Filii Et Spiritus Sanctus” är jazzfunksväng som blir mer fyrkantigt med tiden och avslutande ”Keine Angst” är mer storvulen, klaverledd instrumentalmusik från piren intill postrocken, den med samma gångdjup. Härliga knäppgökar, undrar om kommande fullängdare, nu när de är skivbolagslösa vad jag förstår, blir lika olika?

- Jan-Erik Zandersson, jan-erik.zandersson@telia.com

onsdag 25 januari 2017

The Best Progressive Rock 2016

Universum Noll gör i år ingen egen analys av fjolårets musikflod i genren progressiv rock och dess subgenrer, eller rockmusik vid sidan av de upptrampade stigarna i allmänhet.

I stället upplåter vi platsen åt progmistress, Rafaela Berry, vars initierade genomgång håller högsta möjliga klass: Not Your Father’s Prog – 2016 in Review

Nedan finns en spellista på spotify, och under den separata  albumlänkar till de artister som finns på på bandcamp.

xxx

xxx

xxx

xxx

xxx

xxx

xxx

xxx

xxx

xxx

xxx

xxx

xxx

xxx

xxx

xxx

xxx

xxx

xxx

xxx

 

xxx

Andra relevanta källor:

Progressive Ears - Powered by vBulletin

 

Bildresultat för PROGARCHIVES

arsbastalistor2016

bestof2016matt

söndag 8 januari 2017

Zandersson januari - 17

image

Det här är en mellanakt. En vinylfylld mellanakt, men ändå en mellanakt. Skivor från tre skivbolag, inget mer, helt kort anmälda. Skivor att variera kosten på det nya året, skivor att blanda upp med John Barrys orkestersviter baserade på hans James Bond-musik, med Richard Chamberlains debut-lp från 1962, när Dr Kildare var som störst eller varför inte med litet rysk postrock (de här favoriterna har släppt en ny ep).

Jag kan inledningsvis ge dels ett tips om kammarmusik som nog passerat dig utan att du märkte det – Jukka Rintamäkis ”The Lost Fast One” (Kning Disk) – och dels säga att Tired Tape Machines senaste fullängdare ”Not Here” med avslutande stycket ”Bury” kan vara ett tema för musikåret 2016 då liemannen hade fullt upp med att rycka ifrån oss favoriter i parti och minut, vare sig det var Bowie, Ljungström och Harnoncourt eller Alinge, Boulez och Emerson. (Nya ep:n från Tired Tape Machine, ”Sunshine, Maybe”, rekommenderas också varmt.)

Det finns också de som självmant och dumt rusar utför stupet. Föreningen svenska tonsättares kvartalstidskrift ”Tonsättaren” upphörde när 2016 tog slut.

Det är givetvis en stor skam, att det inte finns ett fysiskt organ som berättar om dagens tonsättares gärning fjärran åsiktsjournalistik eller ogrundat tyckande i nätforum. image

Redaktris Anna Hedelius skriver ack så politiskt korrekt i sitt sista förord att ”(…) FST planerar andra aktiviteter för att lyfta frågan om den samtida konstmusikens hörbarhet” och jag blir betryckt.

Tidskriften har från tid till annan varit rätt tramsig och omedvetet, hoppas jag, ringaktande av det samtida musikskapandet, med smalt genusfokus och ofta behängd med stor relevansbrist, men i det sista numret finns såväl en säker artikel om teaterkritikers oförmåga att kommentera teatermusik som en om Jan W. Morthenson som sluter cirkeln med verket ”Omega” som ende svensk vid 2016 års Donaueschinger Musiktage. Som sagt, ett välriktat och stort ”skäms!” till Föreningen svenska tonsättare och dess ordförande, gamle science fiction-fanen Martin Q. Larsson.

Men science fiction-genren leder mig också in på en av våra sista bastioner för samtida konstmusik i landet, Fylkingen.

På nyårsafton skrev Jonas Ellerström i en understreckare i Svenska dagbladet om den nyligen utkomna boken Time Travel. A History av imageJames Gleick, inte minst ”(…) valen av färdriktning i tiden tydliggör skillnaden mellan utopisk (eller dystopisk) science fiction och historienostalgisk fantasy.”

Vare sig detta är Gleicks eller Jonas slutsats, är det viktigt att minnas denna förenkling (precis som att någon av dem citerar J. G. Ballards ”att framtiden upphört att existera, att den kontinuerligt äts upp av det allt glupskare nuet” som visar hur svårt det är att göra science fiction som inte är pang-pang i rymden à la Stjärnornas krig, och att genren därmed ljöt sotdöden den 25 maj 1977), för vi ska ge oss ut på en tidsresa fyrtio år bakåt i tiden, till den text-ljud-festival som inleddes 1968 i Stockholm och som sedan återkom årligen.

Dåförtiden utgavs nogsamt dokumentationen på skiva, ett samarbete mellan Sveriges Radio och Fylkingen. SR hade redan varit duktiga på elektronmusik och utgett musik av Ralph Lundsten och Leo Nilsson två år tidigare, vilket följts upp av fler skivor dokumenterandet detta nya av Bodin, Johnsson och Blomdahl (själv hittade jag nyligen ”En Pistolskiva”, två radiofåniska stycken från Pistolteatern, baserade på starkt redigerade nedslag i det då gångna nyhetsåret, i form av Staffan Olzons ”Snyggt och trevligt” och Pi Linds ”På vägen mot Enköping”, en vit-blå-svart-spräcklig 10”-vinyl från 1966).

image

Sju volymer festivaldokumentation utkom dåförtiden från åren 1968–70, sedermera samlade i en cd-box, men även festivalerna 1971–75 spelades in och de har nu utgetts av Fylkingen på lp, ”Text-Sound Compositions vols 8–11” på fyra lp, 2016 års sista stora kulturgärning.

Det är ett veritabelt who’s who med alla mina favoriter från den tiden, som både höll på med de här text-ljud-experimenten, musique concrète eller ren eam: Bengt Emil Johnsson, Charles Amirkhanian, Lars-Gunnar Bodin, Tamas Ungvary och Rune Lindblad – men också komponister jag inte stött på rasande ofta, eller inte alls, som Christer Grewin, Herman Damen och Bob Cobbing.

Oavlåtligt intressant, men icke alls främst som tidsdokument, utan som fortfarande högst levande exempel på genren, många gånger mer spännande än dagens genomdigitala produktioner.

Men Fylkingen uppehåller sig också i vår samtid. Ett annat nyligt släpp är splitten Lars Åkerlund – “Aware Not Aware”/Zbigniew Karkowski – “Radio Enemy”.

imageÅkerlund bjuder, som jag stött på tidigare, på noise som övergår i något mer påtagligt, mer avgränsat, blir en sorts konkret musik i stället för bara ett översvallande oljud; Karkowskis stycke var det sista han producerade innan han, hastigt, gick bort i cancer. Här är det oljud, oljud och oljud i noisefacket och jag undrar om det här, även om jag vet att han även tidigare var anhängare av de brutala ljudkropparnas väghyvelforcerande kraft, förstärks av hans eget existentiella lidande med cancern galopperande i kroppen, ohejdbar? Den eventuella dimensionen gör verket än mer brutalt och oförlåtande i mina öron.

imageSkivan före splitten var Lary 7:s “The End Of An Era” som spelades in, om jag förstår det hela rätt, för mer än tio år sedan, en orgie i elgitarr och rundgång, vid en konsert på Fylkingen.

Du som var på plats kanske minns om det fanns mer grejor på scen, New York-bon Lary 7 har en förkärlek för ”gamla instrument och analog teknik” så vad som mer kan ligga bakom detta, stundtals även smått rytmiska, ljudliga framträdande kan vara en intressant uppgift för en musikscout.

Ibland farligt nära något ytligt, men det är alltid faran på scen i levande livet (en upplevelse med en elektrisk bouzouki och en champagnevisp på ICA i London för många år sedan är ett eget personligt, hemskt minne, som sedan nästan, tacksamt, raderades ut av Thomas Köners cerebrala, bottenfrysta ambientmusik som följde i samma lokal), ändå fångas jag av ett kanske uppenbart effektsökeri.

image

Och så är det dags att ta sig an Guds egen musik, God Records i Österrike fortsätter sin flitiga utgivning av spännande och motvalls samtida konstmusik. Sju volymer har det blivit sedan det senaste nedslaget här i spalten i våras, låt oss dränka dem i nummerordning:

image- 34: Peter Ablingers ”Voices And Piano”, en “sångcykel” där (mestadels) kändisars röster (Welles, Heidegger, Feldman, Nina Simone, Duchamps etc.) som tilltalar Ablinger ackompanjeras av ett avantgardistiskt pianospel tillägnat Nicolas Hodge (och här framfört av honom), där tal och musik ska ”jämföras” som tonsättaren skriver.

Ablinger räknar med 80 delar som totalt ska vara i drygt fyra timmar när allt är klart. Det är det inte än, hittills har han kommit upp i 53, och här är ett lp-långt axplock (och axplock har dykt upp tidigare från 2007 och Hodge spelade in de 19 första på cd på Kairos 2009).

Ablinger skriver:

“The general idea of 'Voices and Piano' probably has to do with the fact that when somebody speaks to me I never miss the melody of the speech but sometimes the meaning. When I was a young boy my mother asked me to go out to buy a pound of butter, 10 eggs and a loaf of bread. I listened very attentively. I loved how she spoke to me. I hopped on my bike, rode to the store and waited in the line until it was my turn – only then to realize that I had not listened to the content of the message and had to ride back home to ask...”

För egen del tycker jag det leder fel, men är det så här tonsättaren upplever bakgrunden till det växande verket, må då så vara. Jag, som lyssnare, kan inte lyssna så, jag kan inte låta bli att höra vad som sägs, i den mån språket är begripligt.

35: Vladan Radovanovićs ”Phonoverse” är en trippel-lp som ger en berg-och-dal-bane-färd i form av elektroakustisk musik i den mer raffinerade skolan, ursprungligen utgiven av tonsättaren i Serbien år 2000 som en dubbel-cd under namnet ”Fonoverzum”.

Här är det allvarlig elektronisk experimentlusta som får sitt dokumenterade utlopp, med stycken från tidigt sextiotal till en bit in på 1990-talet.

Vladan (f. 1932) är prisbelönt och, vad jag kan förstå, en centralgestalt i det serbiska (och exjugoslaviska) avantgardet och den här kompletta samlingen av hans eam tilltalar mig oerhört, eftersom det är exempel på både genrens utveckling från bandexperiment till konceptuella formtankar.

”Invencije” var ett av de tidigaste exemplen på musique concrète i östra Europa, ”Kompjutorija” den första datorkompositionen i forna Jugoslavien – och så kan jag hålla på, fram till ”Ansambl” från 1993 där hans sätt att komponera både känns raffinerat och utsökt.

Hans strävan att på olika sätt bildsätta med hjälp av elektronisk musik tycker jag lyckas gång efter annan. Rekommenderas förbehållslöst, en verklig kulturgärning av skivbolagsägare Slobodan Kajkut, av vilken det behövs fler i skivbolagsvärlden.

36: Petr Baklas första skiva (han har gjort nedslag på samlingar med tjeckisk musik tidigare) innehåller två orkesterverk, dels hans pianokonsert (2010–12) och ”Classical Blend/Weihnachtsoratorium” (2014–15), båda konsertupptagningar i Ostrava med tjeckiska, lokala styrkor, nästan i direkt anslutning till att verken slutförts.

Det här är molltyngd musik, där pianokonserten nästan kunde varit placerad i en skräckfilm eller thriller från ett invandrat nordamerikanskt fyrtiotal, där den senare verket rör sig i samma tonuniversum med allvar, tyngd och nästan något atonalt.

37: Pianisten Hsin-Huei Huangs album ”Solo” är verkligen tre delar av en helhet, tre verk av komponister med helt olika klangvärldar, vilka aldrig mötas: Bernhard Langs fyrkantiga mekanik, Matthias Pintschers grandiosa rastlöshet och så tung men skir, skör musik av Peter Šavli. En bjär kontrast till en Beethoven-sonat, men ändå med beröringspunkter.

38: ”Piano Sublimation”. Här vill jag citera det som står om verket på Guds egen hemsida:

”(…) is a collaboration between the Austrian composer and musician JUUN and the visual artist Michael Wegerer. Piano Sublimation combines sound, graphics, video and sculpture in multidisciplinary installations. A grand piano by Ehrbar built around 1860, functions as the common starting object, which was then cut into 5 pieces. The piano represents the initial point of departure for a constructive exchange of progressive translations in contemporary graphics, objects and sound.”

Ord och inga visor. Förutom en lp-skivan (i två versioner, en enkel utgåva och en ”konstutgåva”) finns också en bok att tillgå. Hur det låter? Tänk dig ett par flyttgubbar som, i slowmotion och på fyllan, spelar på ett piano de ska flytta och får idén att jobbet blir mycket enklare om de delar upp pianot – ungefär så. Utan kontext blir det en märklig men inte särskilt mystisk upplevelse, bara ljud i rummet som blir mer abstrakta och mer ägnade hyvelbänken än pianostolen.

39: Bernhard Langs ”Differenz/Wiederholung 2” bjuder på bra tuggmotstånd, ett mångfacetterat verk där Klangforum Wien förstärks av sångare, rappare och elektrisk gitarr respektive viola. Ett noterat kaos, skulle man också kunna kalla det för, som kräver sin lyssnares uthållighet, men det föregivet onoterade suger in dig, det finns en underliggande struktur. Ett tacksamt sammelsurium lätt att gå vilse i.

40: Philip Jecks dubbel-lp ”Vinyl Coda I–II” är ett annat sätt att föra in bruksföremål i sitt verk, i det här fallet är det gamla vinylskivor som är det ljudande underlaget för Jecks loopar. Det är som att tillbringa fyra lp-sidor i spökhuset på nöjesfältet, tillsammans med röster och ljud som tillhör det förgångna, hela tiden upprepande sig, knastrande, förvrängda, knappt hågkomna. Fascinerande.

Avslutningsvis Wallaghs (som i Bob Wallagh) “Software Crisis (+ Rare And Unreleased Tracks)” (Hibernation Records) som är Dennis Lood (Rundgång) och Erik Almgrens nya etiketts debutsläpp.

Det här är musik som väcker minnen från den tid när det inte var helt lätt att hitta elektronisk musik, oavsett subgenre, inte minst som de flesta av dessa genrer då höll på att skapas.

Lp:n består av musik sammanställd från kassetter från det tidiga åttiotalet och tillhör den minimalistiska skola på kontinenten som jag dåförtiden hittade fåtaliga inslag från, som Minny Pops och liknande, en skelettartad syntpop där plastiga synthezisers och rhythmboxar är i fokus, med inslag av elgitarr och (på ett spår) sång (!) men är eoner från städade nya romantiker från den tiden (Depeche Mode et. al.).

Ännu en kul tidsresa, den här spaltens tema, och en fin början på en ny etikett. Nu väntar jag otåligt på fortsättningen, t.ex. att de nu åldrande männen bakom svenska, legendariska Klinik och deras kassett ”Civilisation” ska ta reson och säga ok till en första vinylutgåva av den musik som annars bara gynnar nasare som säljer åttiotalskassetterna dyrt (vi pratar flera tusenlappar!) på Tradera.

Tillsammans med den elektroakustiska musiken från gymnasiet i Klippan, från samma tid, den jag otvivelaktigt mest ser fram emot att få i uppklädd, städad lp-form på Hibernation Records.

- Jan-Erik Zandersson, jan-erik.zandersson@telia.com

lördag 7 januari 2017

P2 Live: Bowie in Berlin

d5ae9b34-4b54-4bb1-a63d-3c5767b377c4

Jennie Abrahamson. Foto: Arne Hyckenberg

Från Sveriges Radio P2 torsdag 5 januari. Info om programmet här.

Vid slutet av 70-talet flydde David Bowie framgångarna och drogerna i Los Angeles och drog sig undan till Berlin. Resultatet blev tre skivor med ett nytt musikaliskt språk, Low, Heroes och Lodger, den s.k. Berlintrilogin. Skivorna gjordes tillsammans med avantgardemusikern Brian Eno och spelades delvis in i den legendariska Hansastudion i Berlin. Musiken är mer instrumental, mer syntbaserad än gitarrbaserad och har tydliga influenser från den europeiska konstmusiken och samtida elektronisk krautrock som t.ex. Kraftwerk och Neu.

Med utgångspunkt från albumen i Berlintrilogin får vi i konserten Bowie in Berlin många klassiska låtar från Bowies långa och färgstarka karriär, men även annan musik som knyter an till hans Berlinperiod, t.ex av Kurt Weill, Lou Reed och Iggy Pop.

Radiosymfonikerna spelar också en sats ur Philip Glass fjärde symfoni, Heroes Symphony, som bygger på Bowies album med samma namn.

Dirigenten Hans Ek är initiativtagare till konserten och har även arrangerat musiken.

– Just dom här skivorna ligger så nära konstmusiken, så jag tänker inte att jag ska göra symfonisk musik av populärmusik, det här är musiken som jag bara försökt lägga mig så nära jag kan. Jag upplever att det här är mycket mera en del av vår konstmusiktradition än popmusik, säger Hans Ek.

Magnus Carlson är sångare och låtskrivare i Weeping Willows och deltog under hösten 2016 i tv-programmet Så mycket bättre.

Jennie Abrahamson är sångerska, multiinstrumentalist och låtskrivare. Under 2016 turnerade hon i USA med Peter Gabriel och Sting. Hon har också samarbetat med Ane Brun.

Artisten Moto Boy är sångare, gitarrist och låtskrivare. Han har turnerat med The Cardigans, skrivit musik till film och teater och medverkat i musikalen Jesus Christ Superstar på Malmö Opera och i barockoperan L’Orfeo på Wermland Opera.

Manskören Zero8 grundades av Doug Harrington 2007 och leds nu av Rasmus Krigström. Kören har två guld i Barbershop-EM men sjunger i ett brett urval av genrer.

Konsert Bowie in Berlin med Sveriges Radios Symfoniorkester. Solister: Magnus Carlson, Jennie Abrahamson, Moto Boy. Kör: Zero8. Piano: Jonas Östholm. Elbas och sång: Oskar Nilsson. Trummor och sång: Niklas Lind. Arrangör och dirigent: Hans Ek.

David Bowie:
- Introduction
- Subterraneans/Some are
- Always Crashing in the Same Car
- Weeping Wall
- Sound and Vision
- Be My Wife
- Art Decade
- Word on a Wing
David Bowie/Brian Eno: Warszawa
Kurt Weill/Berthold Brecht: Ballade vom ertrunkenen Mädchen ur Berliner Requiem
Lou Reed: Berlin
Ralf Hütter/Emil Schult (Kraftwerk): Trans-Europe Express
David Bowie/Brian Eno: Heroes

Paus

Philip Glass: Sats 1 - "Heroes" ur Symfoni nr 4
David Bowie:
- Blackout
- Sense of Doubt
- Sons of the Silent Age
David Bowie/Brian Eno:
- Fantastic Voyage
- African Night Flight
- Look Back in Anger
David Bowie: Ashes to Ashes
Ricky Gardiner/Iggy Pop: The Passenger
Brian Eno: Under Stars
David Bowie: Blackstar
David Bowie/Pat Methany/Lyle Mays: This is not America
David Bowie: Where are we now?

Konsert 3/12 2016 Berwaldhallen, Stockholm.

Programledare: Francis Shaughnessy
Producent: Jan B Larsson

lördag 17 december 2016

Julmusik för utblåsta adventsstakar och tömda, ihopknycklade adventskalendrar. Zandersson december - 16

Bildresultat för Rozenhall EyelandRozenhalls ”Eyeland”. En skiva vars b-sida låter som det ljudande var inspelat i en vindtunnel på Mars. Noise. Eller oljud. En väldig skillnad, språkligt sett. Noise i den form den tar sig i musiken är sällan oljud, men det kan finnas en skala som mäter påfrestningen, från uthärdligt till outhärdligt, och ibland på andra sidan det uthärdliga, det som är eftertraktansvärt.

Ibland blir stämpeln avgörande, att det är mer värt att uthärda om det är inspelat i elektronmusikstudion än om det är en fältinspelning av elektromagnetiska fält i ett skyltfönster i Eskilstuna. Eller inte. Låt oss sväva i tvivelsmål, låt oss låta bli att bestämma oss, låt oss bli kategoriskt okategoriplacerande.

Det finns många sätt att se på det här med musik. Pianisten Hans Pålsson har firat 50 år om artist (han gav sig första egna pianoafton 1966 och året därpå debuterade han som solist med orkester) och i en intervju säger han, som vanligt, mycket klokt.

”Många tror att publiken har blivit äldre, men jag tycker att det alltid har varit en äldre publik. Det är som om människor växer fram till klassisk musik. Sen har många musiker idag fokus på det tekniska. Det har blivit en närmast sportsmannamässig syn på musicerandet där man ska kunna spela så snabbt som möjligt. Jag för ett korståg mot det tekniska och vill istället att man ska tränga in djupare i verken. Det viktiga är inte att komma först, utan att utnyttja tiden till att påverka människor känslomässigt.”

Se där något som skiljer kulturen från de mer destruktiva konkurrenskrafterna i samhället. Och apropå sitt solospel:

”Det är bättre att spela med noterna i huvudet, än med huvudet i noterna. I det ögonblicket som du lägger bort noterna så har du en frihet i händerna.”

Musiken kan också bli ett speglande baserat på en blandning av faktafundament och intim känsla. Opera har i alla tider, i alla fall sedan formen upptäcktes, fungerat på det sättet och materialet som presenteras idag framstår allt som oftast som för banalt och ger även det avtrycket i musiken.

Daniel Börtz och Mats Larsson Goethe är lysande inhemska undantag, liksom Viggo Edén som med exempelvis ”Sol och skugga” gav den unge Carl Nielsen form och kropp. Av internationella nedslag i skuggan av favoriter från Glass et cohortes måste Daniel Schnyders nyliga opera ”Charlie Parker’s Yardbird”, som jag hörde i en amerikansk radioutsändning, nämnas som ett exempel på dessa ursnitt i tiden förpassade till en alternativ tid i en drömsk operauppsättning.

Men kära audiodidakter, vi övergår till det som står på inköpslistan under årets sista månad. Den här gången är det många skivor som fått mig att lyssna med ett brett, nöjt leende, nutande tillfredsställande musik. Vi börjar med två inhemska höjdpunkter som gör den förbenade vintern långt drägligare än vad den själv mäktar med.

Som så många andra svenska band var det Johnny på Record Heaven som gav dem en start 2007 på etiketten Transubstans. För min egen del mejslade de ut ett fortfarande tredimentionellt minne när jag såg dem på scen första gången i kulturhuset i Västra Frölunda och hörde deras möte mellan progressiv rock och postrock, med bilder av allt från Steve Hillage till Camel ramlande mellan öronen på mig (något som senare visade sig vara närmare verkligheten än jag väntat mig, när vi satt i logen på Debaser i Malmö och pratade progfavoritgrupper och -artister så bandets starttid på scen glömdes bort).

Erkänn att det är få konserter du minns med sådan skärpa. Kanske är det när du för första gången får se ett band du alltid velat se (Pink Floyd i Köpenhamn och King Crimson i Utrecht är sådana exempel för mig), kanske för att omgivningen var speciell (hela den första Psykjunta-festivalen) eller för att du var i en egen liten värld av blommor (Peter Hammill på Smålands nation i Lund när jag hade fyrtiogradig feber).

Bildresultat för SersophaneDärför är det med en smärre oro jag började lyssna på Gösta Berlings sagas tredje album häromåret, inte minst för att de då hamnat på ärevördiga Cuneiform och därmed kanske blivit smått omstöpta, och så var det när jag lät cd-spelaren virvla igång nya ”Sersophane” (Icosahedron Music).

Jag brukar göra mig till tolk för dem som inte uppskattar stasis, som skakar på huvudet när jag läser om någon som sett sin 41:a konsert med Yes (oavsett startuppställning, Yes eller ”Yes”), men det är något väldigt betydelsefullt betryggande när GBS låter som de gjort genom åren, men bara litet mer, litet mer vridet, litet mer påträngande, litet mer genomtänkt.

Einar Baldurssons gitarr, David Lundbergs Rhodes och det mänskligt drivande i form av Alexander Skepp, trummor, och Gabriel Tapper, bas. De är kvar i det postprogrockiga rum de började möblera 2007, det är mer grejor där nu, takbelysningen har bytts ut mot spotlights och punktbelysning, bokryggarna i hyllorna är inte lika mångfärgade längre, det finns ett mörker i vrårna som vi uppfattar men som vi inte söker oss till; utanför vädras morgonluft allt medan mattbommen på gårdsplanen är tom. Köp.

Bildresultat för Pocketsize Vemood Pocketsize är också en orkester jag vandrat hand i hand med, men som på varje skiva visat en ny personlighet. Den här gången skriver Peter Pedersen att han egentligen skulle skrivit på sin rockopera, men att han i stället ville göra ett album med nyskriven Pocketsize-musik framförd och inspelad live i en studio med publik.

Intressant och, ur vissa vinklar, vågat, men beprövat, inte minst ett sätt att spela in jazz som har delar av noterat och improviserat. Peter såg framför sig musik som var rakare än på de tidigare (de i mina öron så spänstiga och huvudstupa) albumen för att ge medmusikanterna möjlighet att improvisera och tillföra.

Resultatet blev en ny Pocketsize-skiva, ”Vemood” (MillHill Productions), och jag kan konstatera att det här sättet att göra artrock på inte gör skivan väsensskild från de tidigare, men kanske mer dynamisk, mer frustande och jag blir nyfiken på hur nöjd Peter egentligen är, var det så här han tänkte sig det, överträffades förväntningarna?

Här blir det ett snitt i tiden, mer än en ”vanlig” konsert, eftersom musikerna ska förhålla sig till ramarna samtidigt som de ska måla innanför dem och nog gärna kladda litet, eller mycket, utanför också. I mina ögon låter det guld.

Bildresultat för Neuschwanstein Fine Art

Neuschwanstein. Ett slott där nazisterna gömde konstskatter de stal under andra världskriget eller ett sagoslott som inspirerat Disney (filmen Askungen, du vet).

Eller namnet på ett progband lett av Thomas Neuroth vars genre-rena debut, ”Battlement” (1978) (bandet bildades redan 1971 och tre år senare hade de tagit sig an Alice i Underlandet som en rocksymfoni mer än symfonirock och vunnit en tävling med verket) vi nog aldrig får höra som den var tänkt att låta, i alla fall inte på någon ny utgåva på cd eller vinyl.

Det är en salig röra när det gäller upphovsrätten för den skivan, berättade Thomas, och den nyutgåva som Musea utgav 1992 och som alla efterföljande nyutgåvor baseras på (jag har den sydkoreanska) har en helt ommixad ljudbild som Thomas varken sanktionerade eller uppskattade.

Så vill man höra debuten som den lät och ska låta, får man hosta upp med sisådär en femhundring för original-lp:n på någon auktionssajt och hoppas att det inte är för mycket snap, crackle & pop i spåren.

Bildresultat för Neuschwanstein "Fine Art" Das neue AlbumNu finns en färsk ”Fine Art” (Longbow Records), med både eget och eklektiska covers på bl.a. Debussy och Saint-Saëns, vilket ger en hint om att det här är en hyfsat romantiskt influerad prog som inte ligger lika nära t.ex. Eloy som ”Battlement” gjorde, den nya skivan känns som en nystart och jag har tydligen inte helt fel – men det är en ny nystart: på Thomas’ hemsida finns den korta men kärnfulla berättelsen om hur han och flöjtisten i bandet fick för sig att väcka liv i det igen, skriva musik, leta upp bandmedlemmar och repa via internet.

När i princip allt var klart och det bara fattades en underskrift på kontraktet med Musea lades bandet ner igen. Nu har Thomas kört racet själv, hyrt in musiker, utgett skivan på eget skivbolag och nu har han nått i mål.

Jag kan knappt tänka mig vilken känsla han måste haft i precis hela kroppen när de färdiga skivorna kom från presseriet, men vi andra kan avnjuta av en riktigt bra symfonirockskiva där det fortfarande går att finna de där tyska spåren från tiden innan neoprogen slog till.

Och all musik har sin tydliga inspirationskälla, läs Thomas kommentarer här. Det började med Debussy…

Bildresultat för Christine Owman When On Fire”Så här års tänder vi ljus här i vår mörka, kalla nord, för att jaga bort mörket och få skuggorna att bli grå och upplösas.

Som en gammaldags stavficklampa i ett ogenomträngligt mörker fungerar Christine Owmans fjärde fullängdare ”When On Fire” (Glitterhouse), ungefär samma ljusstrålar som genomkorsar rymdskeppet i den första Alien-filmen när besättningen ungefär vet var de själva är men inte har en aning om var Gigers fasansfulla monster har gömt sig, ljuskäglor som rör sig, lyser upp, flämtar.

Musiken, som drivs av syntmattor och cello, är avgrundsmörk och bakom kröken lurar monstret eller Mark Lanegan (det finns fler gäster), här kommenterar Christine både hjärnans svåra utmaningar och ger en ficklampssmal stråle hopp att skina. Julmusik för utblåsta adventsstakar och tömda, ihopknycklade adventskalendrar.

Bildresultat för ”Locus Amoenus René EespereRomanstraditionen, ”art songs” på engelska, en ackompanjerad solist, gärna med piano, har jag berört tidigare och moderna exempel är få men sympatiska när de dyker upp.

Ett sådant exempel är skivan ”Locus Amoenus” där estländaren René Eespere tonsatt latinska texter. Fyra sopraner, tre tenorer och en baryton turas om att sjunga styckena ackompanjerade av Tarmo Eespere på piano. Det baltiska, moderna musikarvet väger tungt i styckena, som blir renskalade och stundtals eteriskt vackra, en variation på två traditioner.

curved-air-space-infinityCurved Air fortsätter med sin trevliga serie, begåvat döpt till ”Curved Air Rarities Series”, med volym två (egen utgivning) som är ett dubbelalbum med hälften gammalt och hälften nytt.

Det gamla är en återutgivning av ”Jam” som ursprungligen kom under Francis Monkmans namn som en soloskiva, vilket inte kunde vara mer ”fel” med en sättning med Florian Pilkington-Miksa, Rob Martin och Mike Gore (men ingen Sonja), så nu heter den i stället ”Curved Space”.

Den andra skivan är helt ny musik, vilket var en angenäm överraskning, en ren improskiva där Monkman har hjälp av Pilkington-Miksa, Kirby Gregory (gitarr) och Robert Norton (klaviatur) – och ingen Sonja den här gången heller. Fritt fallande skiva, det här, överraskande spänstig.

laurence-crane_2400x2400-pxVi återvänder, som alltid, till Norge, till Hubro och skivan ”Sound Of Horse” med Laurence Crane, vi är inne i ett instrumentalt drånande, minimalistiskt, samtidsmusikaliskt universum där detaljerna får liv, kammarmusik med glipor i dörrarna.

Engelsmannen Crane är nära newyorkskolans minimalism eller en akustisk version av samtidens favoritdrån, en ättelägg till ambientgenrens start.

Ensemblen asamisimasa (gitarr, cello, klarinett, elorgel, piano och slagverk) har en hel del år tillsammans med komponisten och när Ditte Marie Braein sjunger de texter som är andras dagsverser (växelkurser, kändisars födelsedagar, väderleksrapporten – alla tagna ur en enda dags The Guardian) påminns jag om Anna Erikssons skiva jag skrev om förra månaden.

Bildresultat för Empreintes ph2Låt oss byta land, fara till Frankrike och två skivor med PH2, den senaste och den som kom före den, fast för ett bra tag sedan.

Vi börjar bakifrån. De, duon Phillippe och Phillippe (Moati respektive Mercier) började en gång i tiden, för sisådär tjugo år sedan, med att vara influerade av progressiv rock, från Yes till Mike Oldfield, sedan upptäckte de de moderna ryssarna, som Stravinskij och Sjostakovitj, för att hitta svensk prog som ny influens när vi närmar oss samtiden (Flower Kings och Kaipa – undrar bara vilken generation Kaipa?!).

2011 kom förra skivan, ”Empreintes” (egen utgivning), och den spretar på, med såväl sådant som vi är så oerhört väl bekanta med från sjuttiotalets progfarbröder, via elektroniska arrangemang, flörtar med samtida konstmusik och också något som skulle kunna spelas på P4 av PH2.

Spretigt, men inte ointressant, duon (Mercier bankar, Moati sköter resten, alltså gitarr, bas och klaver) lånar in sångare, något som, av historieskrivningen att döma, inte varit aktuellt på tidigare skivor.

Gillade särskilt ”Le rêve américain”, men jag får erkänna att de elektroniska trummorna inte gör mig lycklig när de dyker upp på skivan.

Bildresultat för ph 2 20 Years After”I höst kom så ”20 Years After” (egen utgivning) och här fortsätter de på den inslagna vägen, både när det gäller att köra slalom mellan genrerna och att använda sångare med både kraft och särart.

Det är en progpyttipanna som på sin väg nerför slalombacken kanske borde kommenterats av en ”Plex” Pettersson på Skivor till kaffet-vis, för det är omtumlande och portarna passeras på både väntade, oväntade och rent av litet för enkelt vis. Ibland blir jag bara fascinerad utan att hissa eller dissa.

Bildresultat för Nuclearte EndoTill Italien och skivbolaget Black Widow som skickat över en trave nysläppta cd. Först ut en skiva de distribuerar, Nucleartes självutgivna ”Endo”, en folk- eller världsmusikalisk skiva med en mer rituell stämning, med sång och försiktig instrumentering likt något från amerikanska skivbolaget Project, en sorts moderniserad folkmusik utan ett folk, långt ute i öknen, en sorts nomadiserad musik med turban och kamelritter.

Bildresultat för ingranaggi della valle warm spaced blueNästa cd i Black Widow-högen är Ingranaggi della Valles ”Warm Spaced Blue”, ett mörkt och olycksbådande Lovecraft-inspirerat album som skiljer sig markant från den jazzrock den lysande debutskivan bjöd på, men det här är verkligen, fortfarande, välspelad prog i den italienska fåran, den skiljer sig förvisso i anslag från annat samtida, men spelskicklighet och innovationsrikedom skapar ett odelat intresse rakt igenom.

Om debuten från 2013 skrev jag bl.a.

”vidare med Ingranaggi della Valles ’In Hoc Signo’ och bortser jag från det alternativhistoriska korsriddaromslaget på cd:n, är jag rädd att superlativerna börjar ta slut. Som Il Giardino Onirico och Progenesi är detta ny, ung progressiv rock, gruppen kommer från Rom, detta är debutskivan och där slutar vi prata fakta, resten är känslor, inget annat än stora, bedövande känslor av en just storslagen skiva i denna nu redan i detta stycke så omtjatade genre av utmärkt italienskt snitt, med ett uppdaterat, fusiondoftande sound i en uttalat symfonirockande dräkt – och just där är väl det som kanske är avgörande för de här nya banden, att de är uppdaterande, att ingen gjorde prog av detta slag i Italien 1972 men att man kan göra det idag och samtidigt känna historiens vingslag vibrera i studion, med musiker som är ohemult skickliga (trummisen! sångaren! sologitarristen!). Makalös skiva.”

Den nya är fortfarande dominerad av skicklighet, men när blandningen av fusion och PFM-tilltag nu ersätts av mörker och elände i sällskap med Cthulhu känner jag inte igen mig, men blir positivt överraskad av hur de hanterar detta tema.

Fast, handen på hjärtat, med tanke på alla de musikaliska krumsprång de klämde in på debutskivan, är det egentligen självklart att de har fler idéer de vill utveckla, i en mer modest takt som på den här andra skivan, med en variation som Lovecraft-temat bjuder in till och som de har spelskickligheten att ta hand om.

Bra, det här, tveklöst en av årets bästa progskivor.

image

Mer från Italien och bandet i fråga är CAP (Consorzio Acqua Potabile) tillsammans med sångaren Alvaro ”Jumbo” Fella på ”Coraggio e Misterio”.

Läser man på ser man att de ursprungligen bildades redan 1971 men aldrig släppte en skiva på den tiden, inte förrän i modern tid när en konsert från 1977 släpptes 1993 och sedan har studioalbumen kommit vartefter.

Märkligt, på min ära, inte minst som de här är i samma fina fåra som PFM och Banco del Mutuo Soccorso, med välkänt vindlande slingor, mycket klaver, väldigt mycket italoprog, med andra ord.

På denna färska skiva tar de med Alvaro Fella från ett annat av de legendariska italienska progbanden, Jumbo, som fullvärdig medlem, både som textförfattare, komponist och sångare/gitarrist/m.m.

Jumbo bildades 1969 och skivdebuterade 1972, det var Fellas band, han skrev och arrangerade musiken, men var också litet av en multiinstrumentalist, då som nu.

Jag kan tänka mig att en och annan följare av den italienska sjuttiotalsprogen får ståpäls i detta möte, ett fullödigt konceptalbum där bara ljudbilden är uppdaterat, inte det småintrikata, starkt textdrivna låtmaterialet. Ibland är det skönt när tiden står stilla och det här är ett fint album.

Vidare i den italienska geografin, till Neapel och trion Presence som gjort en litet tyngre och mörkare prog sedan 1992, alla tre musikakademiskolade och som till vardags jobbar som studiomusiker.

Den nya skivan ”Masters And Following” är en dubbel och är intressant av flera skäl. Den andra av de två är live, där de bland annat visar sin skolning genom att ha tagit material från sina (fem) tidigare skivor och gjort orkestersviter av dem, förutom några raka livespår.

Cd ett är däremot ett studioalbum, både med nyskrivet i denna litet hårdare klingande del av symfonirockgenren som tre covers, där de två första, låtar av Judas Priest och Audience, inte får mig att höja på ögonbrynen (de har gjort covers på bl.a. Queen och Rainbow på tidigare album) – det gör däremot den tredje tolkningen, Sparks’ genombrottshit ”This Town Ain’t Big Enough For Both Of Us” från skivan ”Kimono My House”, deras tredje, från 1974.

I de lugnaste vatten simmar alltså Sparks-fansen och Ron och Russell Maels evighetsband verkar ha influerat alla upptänkliga musiker sedan den Todd Rundgren-producerade debuten 1971.

Nåväl, skivan i övrigt är mörk och skräckromantiskt influerad, det är en myckenhet av välarrangerad elektronik här (eller om det är gitarrerna som utnyttjas), och tillbakablicken live gör mig nyfiken på deras äldre plattor.

Det är tung symfonirock som flörtar duktigt även med romantikens tonsättare, inte bara det skräckromantiska, utan även storvulen opera silad genom något smått jazzrockigt.

Spirits: Nursery RhymesSedan stannar vi en stund under korkeken, för det finns något väldigt fint att utveckling och ”framåtskridande” (sic) ibland tar en paus och vissa skivor mer är som att återvända till en stämning tillsammans med en god vän, att det går att placera fötterna på samma ställe i ån.

New Tide Orquestas nya ”Spirits: Nursery Rhymes” (Hoob) är just en sådan skiva, en sådan god vän. Förra skivan var live, med en stämning som gick att ta på, från Rio, den här nya studioskivan talar än en gång om Europa men om ett annat Europa, ett von Trier-Europa likt hans film med samma namn, ett parallellt Europa där inkännande och medmänsklighet står högt på agendan.

Som att möta klokskap i rätt sammanhang, man nickar igenkännande och medhållande till den spröda stråkklangen eller när det blir en försiktigt energisk minimalism som lämnar den Nyman skrev om en gång i tiden i kölvattnet, för att återvända till ett gestaltande av det vi hört tidigare, men inte på samman sätt, men påminnande, som ett förstrött nynnande på en melodi som inte riktigt vill kliva in i minnet.

Att man den här gången också tagit tekniken till hjälp och loopat sig själva, mixtrat med ljuden, gör sitt till att minnesbilderna får ett anslag av moiré, en skiva som nog får anses bestå av en enda, sammanhängande svit.

Bildresultat för Fashion and Welfare öz ürügülü

öz ürügülüs ”Fashion And Welfare” (Unit Records) var en väldigt underhållande cd som förpassade mig in i lidet sjuttiotal där jag hörde sådant som Janne Schaffer och grabbarna redan då höll på med, funky prog, mot något som kunde varit Zappa eller bara från en jazzfestival med fusionpojkar i främsta ledet.

Det här är deras andra skiva, skojfrisk jazzrock som skiftar från fot till fot, det skymtar en del Samla Mammas Manna här också, övergår i gitarrekvilibrism med fläckfria skalövningar och 4/4-stomp för att på skivans längsta stycke, tio minuter plus ”I Am The Fungus”, bli något helt annat, orientalisk prog, liksom nästa lika långa ”Garlic Venus” som övergår i ett tungt gitarrmangel under en arabisk himmel.

Men, nej, de kommer från Schweiz, från staden Zug, och nu måste jag hitta deras debut från 2012, ”Forgotten Archives” som förvisso finns att ladda ner från Bandcamp, men en cd är alltid en cd är alltid en cd.

Karakorum - Karakorum (Digipack)Karakorums självbetitlade debut-cd (Tonzonen Records) är ett stort, jävla utropstecken på den moderna proghimlen, den samtida symfonirockmorgonrodnaden.

Att lyssna på den är som att stå på en mörk landsväg i natten i augusti och översköljas av Perseidernas stjärnskott, du kröker nacken för att se rakt upp och du får en känsla av svindel och meteorernas hastigt brinnande spår mot fonden av sammetslen sommarhimmel och stjärnor vars ljus färdats mot dina ögon under eoner gör att gravitationen upphör för ett ögonblick, du vacklar till som om du föll i en graviationsbrunn.

Karakorum har det inflytandet. Det är nytt, frejdigt, förankrat, välspelat, uppfinningsrikt, varierat, musik som nog skulle få Fripp att dra litet på munnen, få Peter Hammill att ångra åtminstone några hundra av sina soloskivor, göra Jon Anderson till en mer jordnära person, får Camera att framstå som litet småtråkiga och inspirera Toy till nya storverk.

Det här är bra. Det är en mening du gärna får citera. Jag behöver inte ens sätta en etikett på musiken, det har de unga killarna själva gjort: ”progressiv krautrock”. image

Så. Enkelt, eller hur? Men den täcker inte helt. Rent av missvisande. Inget kraut här, men en tidsresa till 1970 eller 1972, inledande stycket nästan dansvänligt, mittdelen av skivans dominerande svit har en underbar melodislinga ungefär sex minuter in. UK möter Gentle Giant? Can mot Frank Zappa?

Fanken. Som sagt, ta bara, igen, den centrala, tredelade sviten ”Beteigeuze”. När slutade progressiva band spela sådan musik?

När började progressiva band spela sådan musik igen? Det finns inte en chans att uttrycka allt som hjärtat gömmer på simpla tre minuter, här behövs det minst en kvart, kanske mer, för varje låt, varje stycke.

Ett fynd, ett verkligt fynd. Även den här gången tackar jag de europeiska konsertbesökare som står med regnfyllda stövlar och något desperat i blicken och spelar in konsert efter konsert från publikhavet, från festival till festival, från konsert till konsert – för det var så jag upptäckte den här gruppen, som förband till Electric Orange på Z-Bau, Roter Salon i Nürnberg 16 11 12 (som förband fick de lira i nästan 80 minuter!).

Tack till den outtröttlige (och i progmusikkretsar på kontinenten ack så välkände) bootleggern Spacebandit.

Men jag kan inte nog tala mig varm om ungdomarna i Karakorum och deras debutskiva. Ibland låter det som Genesis. Ibland som Gentle Giant. Ibland som King Crimsons första eller andra. Ibland som Van der Graaf.

Det är ingen retrogrej för grabbarnas del, men det är som att sätta sig i en tidsmaskin och fara tillbaka och upptäcka den där skivan som aldrig utgavs 1972.

Prog på riktigt, på något sätt, så vi vill att den ska låta, egentligen, idag, utan att vara regressiv, men ändå ha med alla beståndsdelarna, alla ingredienserna i de recept som Hackett och Hammill och Emerson och de andra mixade efter.

Bildresultat för Grandval A Ciel Ouvert…Grandvals ”A Ciel Ouvert…” (egen utgivning) och på konvolutet har jag fått en hälsning, ”Life is an open-air dream”, det får mig i rätt stämning när jag lyssnar på den.

Bra bett i elgitarren, melodiskt vackert med underströmmar (bas, trummor, försiktig klaviatur som ibland får ta mer plats), som en sorts feelgood-prog.

Den har ett påminnande sätt, men ändå livgivande, en energirik skiva, dryper av positiva vibbar. Märkligt, men trevligt. Som ett varmt bad.

Bildresultat för Kronan Prövning & Tuktan’Bland alla tillrättalagda pressmeddelanden som stundom följer med skivorna som kommer, finns det sådana som är helt tysta, där skivan står för berättelsen.

Då får man fråga och gör man det får man oftast ett bättre svar än från någon bestyckad public relations-människa som, också stundom, har ett blommigare språk än undertecknad eller, för den delen, vilken amatör-Alinge som helst. Ske så. Så här skriver Christian Bjerring om hans egen ”Prövning & Tuktan” (under namnet Kronan):

"Kronan: Christian Bjerring – gitarr, komposition, mix. Filip Fjellström – trummor. Max Leopoldsson – keyboards. Fredrik Eriksson – keyboards. Andreas Granér – bas.

Jag är 33 år och bor i Täby utanför Stockholm. Har spelat musik sedan jag var 12 år och alltid gillat nytänkande och det ’obefläckade personliga uttrycket’. Jag jobbar som personlig assistent och gitarrlärare i nuläget, samtidigt som jag jobbar på Kronans kommande skiva. Plus en del annan musik.

Kronans första EP (’Prövning & Tuktan’) som blev klar sommaren 2015 består av musik skriven ursprungligen i datorn som ett slags experiment. Något jag alltid funnit spännande och roligt är att experimentera i datorn. Känner att det finns någon slags artistisk frihet i att utforska musik på det sättet. Där alla konventioner slängs ut och man skapar en slags egen platå där allt är tillåtet. Det är i alla fall ambitionen. Eftersom jag ofta börjar det hela med tankesättet att det är ett slags experiment, blir resultaten inte alltid så förutsägbara. Ibland dåligt. Ibland bra. Men väldigt roligt och givande.

Efter många om och men bestämde jag mig för att spela in musiken med riktiga musiker. Något jag egentligen inte hade i åtanke när den gjordes. Så det var en kul process att se det hela ta form. På kommande skivan ser tillvägagångssättet delvis lite annorlunda ut… men det kommer fortfarande vara i linje med ’Prövning & Tuktan’, vad nu det innebär. Inspelningen påbörjas nu i december, förhoppningsvis är allt klart till vår eller tidig sommar 2017. I nuläget går skivan under det fyndiga arbetsnamnet ’Kronan 2’. Vi ses!”

Men hur låter det då? Som en blandning av sjuttiotalets mer spralligt skiftande prog och dagens mer inhemskt spralliga prog i Samla-land, litet friformig och fusionimproviserande i klaviaturen och med en del folkmusikaliska tema i gitarrslingorna (fjärde låtens namn, ”Bränd-Jons polska” nästan antyder det… och mer än så, det är en folkmusikcover).

Och genretillhörigheten är självklar, inte minst som klaviaturekvilibristen Mats Öberg gästar på ett av de fyra spåren. Nästan sorgligt att den här utmärkta ep:n passerat obemärkt förbi de flestas öron. Rekommenderas varmt och uppföljanren tål att vänta på.

Bildresultat för Moon CovenHårdrocksdebut: Moon Covens självbetitlade (Transubstans). Sammanfattningen är: lätt stoner-anstruken riffrock där Black Sabbath-arvet tacksamt vilar tungt över spåren, med en, ovanligt för genren, utmärkt sång, perfekt på en scen i en källare på Norra Grängesbergsgatan i deras hemstad Malmö.

En av årets avgjort bästa i sitt slag, vill jag påstå.

Inte för tungt, inte för svängigt, inte för monotont, inte för psykedeliskt. Finns det något sådant som en hyfsat normal, textbaserad stonerrock? I så fall är nog Moon Coven måttstocken.

[Pre-Order] No FutureMoirés ”No Future” (Ghostly International) är londonbons andra och här är det inte Sex Pistols’ låt som är inspirationskälla, utan Philip K. Dick.

Det är han inte ensam om, jag skrev så här om Finks ”Horizontalism” häromåret, att det var

”drånande elektronisk stilleståndsmusik (eller musik för stillhetens tillstånd?) med underliggande rytmer man upptäcker eller missar. Förledande och suggererande, utan att man märker det, musik som skulle använts på Philip K. Dicks framtid i reklamavbrotten, subliminalt agerande av Fink.”

Mer av artisten medveten inspiration från denne sf-genrens litteräre gigant fanns på en kassett jag skrev om för några månader sedan:

”Det handlar om Yair Etzionys ’3 Stigmata’ (Lamour). Yair är född i Israel, men som så många andra som hanterar elektronisk musik på olika sätt, bor han i Berlin. Pressmaterialet pratar om att han redan 2002 var en av de mer inflytelserika på den elektroniska scenen i Tel Aviv, idag har han också en egen etikett, False Industries. Men här är han alltså på det svenska bolaget Lamour från Gävle med sin tolkning av Philip K. Dicks (1928–1982) bok ’The Three Stigmata of Palmer Eldritch’ (1965).”

Moirés utgångspunkt är den jag hört i mycket av den mogna ELM:en som kommit på senare år: staden. I pressmaterialet säger han

“It feels like everything is disappearing in front of us, almost like someone is pulling the carpet from beneath our feet, and we can’t do anything about it. Things are changing so fast; I’m not sure we’ll be able to catch up. In that way, the title of the album is very appropriate. I don’t need to push it even. I mean, just look around.”

Det handlar om konstens förhållande till staden och stadens utveckling, inte minst klubbscenen som hotas, med flaggskeppet Fabrics nedläggningshot som ett färskt och tungt exempel. Sammanfattningen är enkel:

”If humanity keeps heading down the hateful path outlined by certain right-wing political figures and recent political events, we might as well hit the nearest self-destruct button.”

För att komma från någon som bor i Brexit-land förstår jag uppgivenheten, i dessa dagar med högervindar, Trump, egoism, influencer marketing-trams från köpta bloggare som inte är torra bakom öronen eller ens har en grundad uppfattning, samt en jakt på personlig “relevans”. En uppgiven, verklighetsbaserad skiva.

Över till vår favoritgitarrist Samuel Hällkvist som tillsammans med medgitarrist Stephan Sieben och Paulo Chagas på altsax och tvärflöjt låtit David Torn producera ”Days Are Not Days” (Creative Artists), ett halvdussin improstycken där Chagas allt som oftast är i centrum.

Det är inget Mats G-skronk, men jag blir mest nöjd när gitarrerna får träda fram och vända och vrida på sig, behandlade med allehanda elektroniska pedaler, knappar och hjälpmedel. Det finns impro som visar hur långt ett snöre egentligen är, den här skivan håller åtminstone upp den ena ändstumpen och så får vi följa med en oviss bit.

Klassiskt? En utmärkt skiva från Bo Ejebys skivbolag Footprint, där tonsättargiganten Daniel Börtz tonsatt dikter av Göran Sonnevi. Skivan heter ”Voices In The Darkness” och Fredrik Malmberg leder Eric Ericsons kammarkör i den första halvan ”I mörkret av röster” (som tillkom efter att Börtz var klar med operan ”Medea”) och den andra halvan, ”Klangernas sånger”, är en avskalad sångcykel (och det var nedjoggningen efter operan ”Marie Antoinette”), här med pianisten Thomas Schuback som ackompanjerar baritonen Fredrik Zetterström.

Börtz, tillsammans med Sven-David Sandström, är verkligen nationalklenoder när det gäller att använda rösten som instrument.

Skuggorna och ljusenFrån Footprint har också kommit ”Skuggorna och ljusen”, en sorts opera baserad på madrigalteknik från Monteverdis tid, påbörjad men avbruten av Utøya-massakern, varefter Jonas Forssells musik till Magnus Florins texter fick en helt annan mening.

Ett i sin tänkta kontext smärtsamt stycke, Fredrik Malmberg leder Vokalharmonin och Axelsson & Nilsson duo.

Norska sopranen Tone Wiks debutrecital hyllandes jungfru Maria, ”Formosa Mea” (Lawo Classics), ackompanjerad av en liten handplockad ensemble var en underskön cd där de korta sångerna får andas mellan instrumentala inslag, allt hämtat från 1600-talets första hälft.

Så här på sluttampen en oväntad skiva, geriatrikprog som vi givetvis borde förstått var på gång när de återvände till scenen 2015 och därpå följande livealbum från Norje.

Bildresultat för Lucifer’s Friend Too Late To HateLucifer’s Friend har släppt en ny studioskiva, ”Too Late To Hate” (Lucifer’s Records), den första sedan 1981. John Lawton är förlåten för att han lämnade bandet för Deep Purple 1976 och övriga i laget är Hesslein, Horns, Wichmann och Eggert. Gillade du deras progiga hårdrock då gillar du säkert den nya skivan också.

Ett avslutande tips: Det fjärde albumet med Immanu El, ”Hibernation” (Glitterhouse), bjuder på postrock och skogloende av ett bejakande och insugande slag, en mjuk trans försätts vi i, gladeligen.

Bildresultat för John Wetton ”The Official Bootleg Archive vol. 1Och som en genomprogig avslutning vill jag påminna om att det börjat återutges remastrade versioner av John Wettons konserter.

Den första sex-cd-asken ”The Official Bootleg Archive vol. 1” (Primary Purpose) tar oss från Argentina och Buenos Aires 1996 till Osaka 1997 och Tokyo 1999; den sistnämnda hade jag redan hört och nu när jag återhör den och debuterar de två andra konserterna håller jag med om bootleg-stämpeln, men det ger alltid en skön känsla att höra Wettons röst; alla tre konserterna har i princip samma låtar (och nästan samma bandmedlemmar) med nedslag hos King Crimson, UK, Asia och soloskivorna, så risken för upprepning är givetvis stor, om man nu är så tokig att man lyssnar på alla skivorna på raken.

En ny studioskiva med nytt material är kanske för mycket att hoppas på?

- Jan-Erik Zandersson, jan-erik.zandersson@telia.com