fredag 13 oktober 2017

Zandersson oktober, sjutton

Kan en progkonsertpublik bli till sig i trasorna? King Crimson avslutade med ”Heroes” som sista extranummer i San Francisco 001019 och på publikinspelningen kan man inte undvika att höra den oerhörda glädje som de första tonerna medför bland de garvade frippianerna.

Fortsättningen följer, som utlovat var:a0201175143_16

Vi börjar med ett enastående stycke musik. Eller om det är en skiva. Eller en skiva i flera delar. Eller om det nu är ett enda stycke. Alltså ett enastående stycke. Dubbeltydigt. Musik är det. Ljudlandskap som trycker upp dig mot din egen själ och ställer frågan om varifrån musiken kommer. Den här gången är det lättare att svara döden, schackspelaren eller Bergman, den kommer från Samuel Hällkvist.

Sam och hans vänner. Låter som en tv-serie, men en tv-serie där rollbesättningen utbrister redan under vinjetten, ”mot studion” och sätter av genom ett evigt årstidsskiftande Köpenhamn.

Jag börjar se en linje i Hällkvists ”Variety of det-ena-eller-andra”, att det är en påbörjad svit, nu när en tredje del anlänt, den som sätter igång tankarna ovan,

”Variety Of Rhythm” (Boogiepost), och den tillhör de där skivorna från vilken man reser sig, förändrad, som en bättre människa, med nya kunskaper, nya avverkade punkter av ren njutning.

Musiken är sådan i sina bästa stunder, mycket är faktiskt oförglömligt och en del är helt omöjligt att glömma. Många minns var de var när världen skälvde, när någon avgörande händelse, ett mord, en katastrof, inträffade.


Jag minns också var jag hörde viss musik första gången, när tillvaron bara stannade, tiden blev ingenting, luften blev tät och påtaglig. Samuels nya skiva är en sådan.

Jag vet var jag var. Jag vet vad jag gjorde, men nu kommer jag inte ihåg varför, nu kommer jag bara ihop det känslosvall skivan satte igång, när denna effektfulla musik tog över mitt sinne och släckte min blick för tillvarons trängsel och de andra intrycket.

Jag minns att solen sken. Jag minns att fåglarna börjat sjunga. Jag minns solglittret i ån – men mest minns jag färgkaskader i sinnet, av välbehövligt välbehagliga rysningar av något aldrig tidigare hört, av de där små, små ögonblick av under och sense of wonder, som om man ramlar ner i himlen i stället för att stiga upp i den.

Eller så var det natt. Jag minns inte. Musiken är minnet. Tillnyktrande vill jag lägga till att det under tre kvart finns det mesta som agerar ett känslomässigt knapptryckande numera, materialet på skivan är inspelat mars 2015–januari 2017 på många exotiska platser mellan Halmstad och Tokyo, många har dragit strån till stacken, hela bunten här:

Samuel Hällkvist, gitarr

Dick Lövgren, bas

Qarin Wikström, röst/sång

Knut Finsrud, trummor

Liesbeth Lambrecht, violin

Pete Drungle, klaviatur

David Torn, gitarr

Yasuhiro Yoshigaki, trummor

Kumiko Takara, vibrafon

Paulo Chagas, sax, flöjt

Silvia Corda, “blandat”

Adriano Orru, bas, “objekt”

Katrine Amsler, programmering, redigering

Den här skivan är en resa genom rytmik och stillhet, genom ett excentriskt men begåvat utnyttjande av kända instrument som låter okända, en flodfärd som kunde ackompanjerat Philip José Farmers böcker om Riverworld (där vi alla hamnar när vi dör, som du vet), instrumentalmusik men utan dess like.

Övertygad? Vågar du? Tar jag i? Klart jag gör: jag lyssnade på skivan sent på natten, nedsläckt, genomtrött, på gränsen till sömnen, hundarna sov i godan ro, men i min trötta hjärna snurrade ett bildspel som i mångt och mycket visade bilderna ovan.

Sådan är musiken. Ge den ett lillfinger och den får helt plötsligt kropp. Vi har några få sådana artister. Låt oss vårda dem. Och sätt på en etikett på digipacken, för minnet: ”spela den här skivan högt”.

a0637587424_16

Wobblers ”From Silence To Somewhere” (Karisma) är en av höstens verkliga höjdpunkter i genren, oförblommerad symfonirock från Norges trogna (började redan 1999, men det här är bara det fjärde albumet), fyra inte helt väsensskilda stycken på trekvart där byggstenarna är härligt välbekanta (du vet, taktartsbyten, ljungande gitarrer, mellotron, betydelsemättade texter, stor dynamik).

Själva skriver de att de följer linjen från de tidigare albumen, att förändringstemat från förra skivan fortsätter och att renässansmusik och gammalt italiensk prog tjänat som främsta inspirationskällorna.

Så kan det vara. Det som strömmar ur högtalarna är omåttligt trevligt högtravande prog som fångar mig som lyssnare, binder mig vid lyssnarplatsen, är bildskapande så det närmast blir smärtsamt, en ren nöjesfältsresa i musik som borde varit men som definitivt är nu. Sämre själasörjare kan man tänka sig när skogarna rodnar av höstens överraskande uppdykande.

f52ac95e-cb9e-4688-84e3-6a08b64f764d

Von Hertzen Brothers’ “War Is Over” (Mascot) spelar i arenaprogrockspåret vid sidan av Muse, likheterna är många, redan titelspåret anslår tonen med sångbar, låtbaserad prog men med fina gitarrfigurer och en matta av bas och trummor, med klaviatur tillagd när det är passande.

Den finska trion lyckas också med helt godtagbara texter fjärran det aerie faerie-nonsens som präglar så mycket av progen i Tolkiens och senare Eddings fotspår (det är på tok för få som tolkar E. R. Eddison, tycker jag).

Skivan mattas mot slutet, men antar att det måste finnas intetsägande ballader för den nordamerikanska marknaden. Tills vi når dit på skivan, är det kanske inte lika halsbrytande som på de tidigare albumen, men likväl melodirikedom och ett småavigt anslag. Med litet tur blir de nu inte enbart storsäljande i Finland utan även i hela den vida världen.

a2913975342_16

Bent Knees ”Say So” (Cuneiform) är för dig som gillar litet avig pop som ibland blommar ut i något mer högljutt, om det nu är rätt ord, men mest är stilla, finstämt och, ja, rätt avigt utan att vänta på att det ska räta ut sig.

Det blir en sorts pop’n’rollens hörspiel, smått avantgardistiskt pretentiöst men ändå gulligt, med allvarligt menade vardagstexter om de mörkare delarna av tillvaron, som om Laurie Anderson fått för sig att vara med på mellanstadiet ett tag och spela och sjunga och ingjuta både mod och en del rädsla i ungarna.

Man skulle kunna kalla det för litet artrocksånger, men den beskrivningen tänkte jag spara till bandet nedan. Bent Knee har hållit på sedan 2009, kommer från Boston, de turnerar som vore de Wilmer X på sin tid och det här var deras tredje skiva (från 2016) – deras fjärde har redan hunnit komma, ”Land Animal”, på nytt skivbolag (InsideOut), i år.

Skaffa. Som alltid: skaffa.

a3954898714_16

För mer artsångaktiga är bandet Thinking Plague på skivan ”Hoping Against Hope” (Cuneiform), charmerande skiva med skönt tuggmotstånd, motsträviga tongångar nära Art Bears och Slapp Happy, med Mark Harris’ saxofoner i blickfånget tillsammans med Elaine di Falcos udda sång (och minsann om inte vår egen Simon Steensland spelar bas på ett spår, ”The Great Leap Backwards”).

35 år som det nordamerikanska exemplet på RIO. Mike Johnsons leder allt från sin gitarr som tvinnar sig runt den färskaste bandmedlemmen, Bill Pohls, gitarr, liksom Falcos dragspel som också elegant rör sig in och ur helheten, nära samtida kammarmusik när inte Art Bears-dragen är påfallande märkbara och vidareväxande.

Och det är verkligen en hi-fi-skiva, med en kristallklar ljudbild och stor dynamik (lågt inspelad, medvetet), när jag hör de akustiska instrumenten – som dominerar skivan – upplever jag närmast att det här är varmt och analogt.

När skivan släpptes i november i fjol hade Johnsson mycket att säga i pressmaterialet, att bandet, efter förra skivan, ”Decline And Fall”, kände att de ville göra en mer hoppfull skiva, en skiva om lösningar, men att samtiden gjorde att även denna nya blev mörk: ”There were just too many grim realities that we needed to deal with”.

Det är en mäktig lyssnarupplevelse, mångskiftande och så välgjord, så historiskt relevant men ändå också så vandrande bakåt i ljudspår som kräver sin lyssnare och som blir ett möte mellan då och nu.

Utmärkt skiva, det här, där avslutande kvartslånga ”A Dirge For The Unwitting” på något sätt summerar cd:ns tillstånd. Och världens, så som man känner den i USA. Mindre inbjudande tidevarv genererar god konst, så även nu.

a2516296806_16

”Mu” (Cuneiform) är en skiva som tar till sig zenbuddismens mer astrala tankar, namnet implicerar det, ett intet.

Bakom ligger den tudelade kvartetten Richard Pinhas och Barry Cleveland (som svarar för gitarrer och elektronik) samt Michael Manring och Celso Alberth (som står för generalbasen (bas och trummor i det här fallet)) och mest namnkunnig i mina utslitna öron är tveklöst Pinhas som redan på sjuttiotalet i Heldon gjorde halvt utomjordisk musik via sin gitarr och allehanda elektroniska mojänger.

När det gäller ”Mu” är det, för mig, en återgång till den tiden, men inte den litet bråkigare rymdmusik Pinhas improviserade fram, utan något mer välbekant, trots att även detta mestadels baseras på improvisationer, men idag färgat av alla år som passerat. I pressmaterialet släpper skribenten ifrån sig namn som David Sylvian, Jon Hassell, Molvaer, Eno etc. som jämförelsematerial, men missar att den här skivan är ren och skär sjuttiotals-Tangerine Dream, när Edgar Froese gjorde makalösa experiment via främst sin gitarr och i andra hand klaviaturerna.

Det andra stycket på ”Mu”, nästan 27 minuter långa ”I Wish I Could Talk In Technicolour” (och man ska komma ihåg att de bara tillbringade fyra timmar tillsammans i studion – och just det här stycket är ett av de två av de totalt fyra på skivan som behölls som det var, de andra tillbringade Cleveland månader med att mixa, lägga på nya ljud etc.), är det som mest påminner om dessa svunna dagar och för mig blir det ett märkligt möte över tiden, med tanke på den mer taggiga elektroniska musik Pinhas gjorde dåförtiden och de allt mer svävande, suggestiva stycken Froese skapade från ett råare avantgarde.

Jag tror att allt-i-allon Cleveland är den ekokammare Pinhas behövt för sina idéer, Barrys skivor har varit växlande, med allt från ambient till jazzimprovisationer inkastade, och inte minst rytmexperiement inspirerade från världsdelar fjärran Nordamerika.

Låt oss kalla det här för den Tangerine Dream-skiva vi borde väntat oss idag, men nu under annat namn och med andra besättningsmedlemmar på väg ut i ett oseglat universum, en ”Stratosfear” för 2000-talet.

Och litet kort om klassiskt, inte minst en duoskiva med en idag ovanlig duo som var vanligare en gång i tiden. Typ.

Att ha trumpet och orgel på repertoaren i kyrkan under barocken var inte ovanligt, det finns starka, triumfatoriska stycken, mestadels, som minner om detta och recitalerna på skiva räknas kanske inte i hundratal, men jag har en hel del sådana i hyllorna.

1498466663_LWC1128

Då blir det inte helt oväntat när samtida musik för trombon och orgel dyker upp på en cd, ”Battleground” (Lawo) med norska Omstridt Duo (jo, de heter så), som i ett tjog år omfamnat denna genre och sett till så nya verk skrivits i hemlandet.

Marius Hesby är trombonist i norska flottans band i Horten, Anders Eidsten Dahl är organist i Drammen, på var sitt håll är de också solister i olika sammanhang, som det alltid är för musikanter idag.

Tuggmotståndet i någon av skivorna ovan återkommer här, även om Arne Rodvelt Olsens avslutande mässa från 2003 är vacker i sin flyktighet, så är Stig Nordhagens korta men brutalt väckande ”Macchia nera di polvere” något som ger mittbena på de flesta av oss.

615dfbb3fc3708ccd884d43698d4d185

Från Norge kommer även tre kvart klarinettkonsert av Bjørn Kruse, ”Chronotope” (Lawo), uruppförd i januari i fjol, där svenske Fredrik Fors, nu verksam i Oslo, var solist, van som han är av att spela samtida musik, och nu på skivan också är det tillsammans med Oslos filharmoniker under meriterade Christian Eggen som leder vägen in i detta förhållandevis stora verk, vana som vi är att samtida tonsättare, John Adams et cohortes undantagna, givetvis, håller sig runt tio minuter, kan sträcka sig till en kvart – men tre kvart är länge, framför allt länge för en klarinettkonsert, det kräver sin man att upprätthålla intresset.

Den mannen är Kruse. Tonsättaren tar sin utgångspunkt i tanken om ”chronos” och ”topos”, alltså tid & rum, och han hade redan begreppet Chronotope med i sin utställning av 15 målningar 2009.

Han skriver: ”Musiken skapar sin egen chronotope, ett rymligt ’nu’, färgat av hur sinnena uppfattar dåtid, nutid och framtid.” Det må vara rumsligt främst, det jag hör, där klarinetten är en modernistisk stämma i en orkester som bara brukar ett stillsamt musikaliskt våld.

a2574357631_16

Och avslutningsvis ett tips om en duo från Lissabon, OddFella, och deras senaste skiva ”AM/FM” (Ethereal Sound Works) som är gitarrdriven, instrumental, mörk musik, men mer neoprog än något åt det svartrockiga hållet, methinks. Riffvilja och stillsamma stunder växlar, men fjärran postrock eller något sådant – mörk neoprog, alltså?

- Jan-Erik Zandersson

Ett meddelande från Sergio Lombardi

Scandinavian Prog bands for Italian fans

Hi,

I represent in some way Italian fans of Scandinavian Prog. I manage a page named Scandinavian Progressive Rock and on Saturday we will make an event at Circolo Scandinavo (Skandinavisk Forenings Kunstnerhus) in Rome.

I organize prog concerts with Live eXperiment, including Scandinavian bands.

We had great bands playing for us: Anglagard, Gosta Berlings Saga and Wobbler, which will come back soon. And other bands are in the plans.

We'd like to connect to Scandinavian prog associations, including yours,

You could help a lot us and Nordic culture by informing us of Scandinavian Prog bands wishing to play in Italy.

Our target is all prog, excluding black metal/death metal.

And, since we are a small organization, the ideal bands for our concerts are: good-music-but-not-so-famous-globally.

In worst case, if you propose us some bands names, we will learn about new great music, so all info are welcome.

Thanks,

Sergio

https://www.facebook.com/scandinavianprogressive/

https://www.facebook.com/events/173481789881043

söndag 1 oktober 2017

Zandersson september –17 - II

Det är onekligen rätt att hysa hopp för den fonogrambaserade delen av branschen, nu när skivbolaget Chandos annonserat en ny Scarlatti-cykel med de 555 cembalosonaterna och när ensemblen Il Giardino Armonico påbörjat en ny, komplett omgång av Haydns 107 (eller 108, beroende på hur man räknar/vem man frågar) symfonier inför 300-årsminnet av hans födelse 2032.

Men direkt över till musiken, den nuvarande och ny varande, nedan är bara början, fortsättning följer omärkligt i nästa spalt:

image

Pingvinorkesterns andra skiva, ”Look, No Hands” (egen utgivning) är spretigare (eller bredare eller formligare) än debuten, även om debuten i sig var en vindlande resa i post-Samla-och-Lars-Hollmer-land med inslag av Simon Jeffes’ ensemble de lånade namnet av (och när de körde King Crimson live visste man var deras vagga stod).

Nu är de tagen förvisso fortfarande kvar, som en sorts cirkus- och/eller kabarémusik med ett brett leende och humor i anslaget, men den, den nya skivan, sprallar som en lycklig bebis på en filt och är många gånger mer en musikalisk atlas än något annat.

Även ursprunget i bandet Drahk Von Trip märks mellan varven. Men vi kan vara överens om att det här absolut inte är ett konceptalbum, ”Tales Of Topographic Oceans” är dess raka motpol.

Det är också skönt att det inte rör sig om någon form av återseendets glädje fullt ut, mer än vals-/polka-låtarna i Hollmers efterföljd, med allt vad det skulle innebära.

I delar påminner det här också om Nils Erikssons skivor, kanske för att det just på Pingvinorkesterns andra sjungs mer än tidigare (och det på engelska, vilket säkert väcker tankar hos någon).

Däremot finns det en helt ny styrka på den här skivan jämfört med debuten och de konserter jag sett med dem: två bedövande vackra ballader som, för mig, var skivans, fullständigt oväntade men gåshudsskapande, clou. ”Walk Slowly” med Andi Almqvist som gästsångare tillsammans med bandets egen Suz Johansson blir som skönheten och odjuret, Andis skrovliga röst mot Suz’ lena, och ”Save Me” där allt lyfter med stråkarna i Krankvartetten, här är höstens två i särklass bästa ballader där den första borde fylla alla musikaliska tomrum (och de är många) som finns på P4.

Lolita Pops gamla skivtitel, ”Fem söker en skatt”, fastnar också i mitt huvud när jag lyssnar på den här andra cd:n, malmöiterna kasar upp och ner på den där regnbågen och det händer att de hittar den där skatten vid dess slut – eller början. Men du som ska lyssna på cd:n – sätt dig bekvämt, slut ögonen och börja med ”Walk Slowly”. Din dag blir sig inte lik.

image

Chrome Hoofs ”Chrome Black Gold” (Cuneiform) tycker skivbolaget ska sorteras under “nitro-pop/sci-fi space-prog disco/rock/electro” och just de två första genrebeteckningarna har jag inte sett i någon skivbutik hittills, varken fysisk eller virtuell (icke att förglömma att ”sci-fi” alltid varit ett nedsättande sätt att beskriva science fiction-genren, oftast baserad på något lättviktigt, eskapistiskt elände i filmväg som Buck Rogers eller Star Wars och inte kvalitetstyngt och upplevelseomstörtande som något av Philip Dick eller William Tenn).

Den kritiska processen ser tack och lov allt som oftast ut så här, att de cd och lp som inkommer för recension blir spelade, en eller flera gånger, innan det medsända pressmaterialet skänks en blick och/eller läses.

Kvalitetsomdömen i pressmaterial är alltid ointressanta, däremot är inplaceringen av artisten eller bandet eller tonsättaren i ett cv-mässigt sammanhang alltid av nytta, antingen som en påminnelse om det man redan vet eller något som letar fram sådant som var okänt eller bortglömt.

Bäst blir det när artisten eller uttolkaren själv får komma till tals; inte sällan, när detta inte sker, kan jag inte låta bli att själv ta kontakt för att få reda på hur det var, att tillkomsthistorien – likt den om hur William Goldings epokgörande roman Flugornas herre föddes som idé – är intressant som jämförelse med upplevelsen av det färdiga resultatet.

Eller inte – men då har man i alla fall fått chansen, man har frågat; hur relevant det sedan visade sig vara är aldrig förutbestämt.

Tillbaka till skivan: Britterna Chrome Hoof, bröderna Leo och Milo Smee, startade som en drum’n’bass-duo år 2000 och det har onekligen hänt en hel del sedan dess.

Läser man det omfattande pressmeddelandet namedroppas allt från elektro-artister till funkkonstellationer, traditionella progband som PFM och Yes liksom doom och tungrodd rock.

Discogs skriver

”A 10+ piece glam clad cacophony of sounds with a death disco bent. They started life out as a project for brothers Leo and Milo Smee and have morphed into a prog doom army with a multitude of instruments including bassoon, violin, trumpet, guitar, keyboards, percussion and bass.”

Ni börjar förstå hur det låter, ej? Det är starkt varierat, rytmiskt drivande, t.o.m. dubbeltrampandet på baskaggarna fungerade i galopptempo ett par spår in.

Det är instrumentalt, det sjungs, det är bitvis förödande funkigt, delar har så många taktartsbyten att Pat Mastelotto skulle blivit igenkännande glad, det här är verkligen en genremässigt gränslös mix som inte står stilla en minut, som inte ger dig någon som helst uppfattning i förväg vad nästa spår ska bjuda på.

Succén är given, så här på fjärde skivan – och håll också i minnet att den är utgiven 2013 men tillsänd från skivbolaget först nu (tillsammans med ett dussin plattor till – som jag återkommer till vartefter; det blir alltså mer från Cuneiform i den här spalten, mycket mer, som:)

image

Mer dansmusik för spastiker erbjuds på den schweiziska trion Schnellertollermeiers tredje cd, ”X” (Cuneiform, utgiven 2015).

Trummor, bas och gitarr som smäller på i powertriogenren som vore de från Norge. Krokofant, någon?

Det inledande, tjugo minuter långa titelstycket har mycket improviserat slammer och gitarryl liksom, för de musikaliskt utmattade, vilplan i vandrandet i ackordtrappan. Det kunde varit inspelningar från valfri processindustri.

Efterföljande stycken, fem till antalet, bjuder på annat i denna rytmiskt anslående triouppsättning, med i ett fall rent rituell musik från oupptäckta elgitarrindianstammar långt inne i en tidsbegränsad urskog, liksom annat ger en ren Jim O’Rourke-stiltje med tassande gitarrslingor när trummor och bas tar en kaffepaus.

Låttitlar som ”///\\\///” gör det ju inte mindre spännande, när vägledningen inte är större.

Intressant att även denna skiva kommer från ett bolag vars ledande ljus, Steven, tyckte Simon Steensland var ”way too obscure”.

Av trion Meier, Schnellmann och Troller är sistnämnde gitarrist kanske den som spelat med mest namnkunniga (och en av lärarna en gång i tiden var Fred Frith), som Gerry Hemingway och Nik Bärtsch.

image

Trion Guapo firade tjugoårsjubileum häromåret och släppte cd:n ”Obscure Knowledge” (Cuneiform) där de fortsätter vårda en elgitarr-/orgeldriven engelsk variant av progen, med en hel del Van der Graaf Generator-vibbar ekande, beledsagade av något Bill Bruford kunde skapat en gång i tiden, vid övergången mellan första och andra delen (det här är egentligen ett enda stycke om 45 minuter) är vi dock förflyttade antingen i sällskap av en trånsjuk säckpipa (som det inte är) eller till ett New York-loft på sextiotalet där Philip Glass eller Steve Reich höll hov.

Det som hela tiden återkommer bland de snygga taktarterna och gitarrhuggen, är progressiva, sympatiska melodislingor som höjer sig, sjunker ner igen för att återkomma. Det gillar vi här på redaktionen. Ingen risk för minimalism här, mer ett maximalt muller.

image

Orbit Stern & Q:s ”These Open Waters” (ILK Music): behöver du karta och kompass? Det här är Orbit Sterns andra skiva, nu med Qarin Wikström som gör dem till en trio (hon är alltså “Q”).

Första skivan hette ”Ude i skoven, inde i byen” och var ett samarbete mellan Frederik Hauch (trummor och programmering) och Samuel Hällkvist (gitarr och programmering).

Qarin står här för klaviatur och sång, alla tre står som kompositörer tillsammans även om textförfattandet verkar vara sans Hällkvist. Det där med texter är nytt, debutskivan var instrumental och blandade elektroniska ljudlandskap med vilda västern-vibbar och sådant som kunde varit på en märkligare klubb än de jag gått på i modern tid.

Temat nu är vatten som förenar eller förgrenar eller fördelar eller bara förhindrar, där texterna, enligt pressmaterialet, inledningsvis var starkt påverkade av flyktingströmmarna norrut.

Det är ett tema vi tyvärr måste vänja oss vid, att det som var en flykt undan hat och krig kommer att, om inte förbytas, så utökas med en flykt undan klimatets härjningar, från en allt varmare och hänsynslösare ekvator mot de norra breddgradernas mildare men regndränkta klimat.

Man skulle kunna läsa in det i den här skivan. Eller bara ta den för en skiva med skiftande anleten, där det lika gärna är syntpop som annan pop.

Jag skulle inte bli förvånad om de där omaka melodierna som inte släpper hörselgångarna kommer från Wikström och det förflutna i Kostcirkeln.

Här är det en bit från de lp-långa avsnitten på debuten (nu låtar som är mellan tre och sju minuter långa) som var som ett lånekort till valda delar av min skivsamling (Jarre, svensk instrumentalmusik i folkmusikens spår, Tangerine Dream på humör, King Crimson i uppförsbacke, ljudspåret till Den sista färden – du förstår säkert), men omväxlingen och allvaret stannar på något sätt kvar, för mig, även när det blir som poppigast, som inledande ”5.59”.

Den är definitivt låtstyrd, den här skivan, det är väl insikten när den är genomspelad och det är dags att lyssna på den igen. En artrocktrio som goes indie. Oväntat. Snart kommer Hällkvist igen, nu med hans evigt tumlande Variety of Någonting, den här gången kallad Variety of Rhythm.

Postrocken är mer inne än någonsin, om du inte visste det. Bandnamnen är mestadels obekanta samtidigt som obskyra favoriter får nytt liv i denna galna allt-i-musikens-världshistoria-ska-återutges-på-vinyl-tid (Rachel, 33.3, *shels, Red Sparowes, Rex, They Stood Like Kings (som precis kommit med (ännu) en strålande skiva) och allt vad de heter).

image

Godspeed You! Black Emperor har kommit med sin tredje skiva efter comebacken och nu har även Mogwai släppt nytt efter tappad bandmedlem och filmmusikarbete: ”Every Country’s Sun” (Rock Action). Låt oss kalla det för en sorts återgång till det som de sysslade med innan de lockades av den vita duken.

De når aldrig de där undergångstongångarna som Godspeed gör, men det är tacksamt igenkända tag om vilsamhet, ebb & flod-postrock och åtminstone små, lokala gitarrjordbävningar. Hemtamt och tänk då inte på den där pop-7”:an de också lämnat efter sig i spåren av att prova gränserna.

image

Klassiskt: Jan Erik Mikalsens ”Saan” (Aurora) är den första renodlade porträttskivan av denne norrman vars musik dykt upp på skiva i olika former tidigare (och ett av verken på denna, ”Songr”, finns redan dokumenterat, men med annan orkester – då är man populär, åtminstone i Norge – skriver jag ungefär samtidigt som det kommer en hög cd från Lawo med uteslutande samtida musik; återkommer till dem i nästa spalt).

Här tre orkesterverk: ”Saan”, ”Songr” och ”Parts II”, alla tre trevligt mycket längre än de där tio minuter som dagens unga tonsättare bara verkar vara mäktiga att prestera, sådana en av våra svenska tonsättare kallade för ”parkeringsmusik”, alltså musik att spela i salongen medan publikens eftersläntare kommer efter att letat parkeringsplats, i väntan på något mer substantiellt verk som publiken egentligen kommit för – de unga tonsättarna får skylla sig själv – skriv längre, skriv med mer pondus, gör mer intressant musik, så kan vi låsa konserthusdörrarna redan när dirigenten slår in verket.

Men åter till Mikaelsens skiva. Det är norska radioorkestern som spelar, under ledning av Miguel Harth-Bedoya, men i de två inledande styckena spelar de med/mot en trio också.

I det första fallet kontrabas, sax och dragharmonika, i det andra viola, violin och den så i norsk samtidsmusik återkommande hardangerfelan.

Om det finns någon koppling i den här musiken är det österut (pressmaterialet pratar om Korea i det första stycket, jag hör mer baltstat; till Norge i det andra, men jag hör inget fylke), den här skivan andas ECM.

I alla fall de två första styckena där Mikalsen leker med trion som kompanjon till orkestern (det tredje stycket ligger liksom för sig själv, sägs vara hans genombrottsstycke och placeras på annat håll i tiden därmed). Intressant. Smakar mer.

imageAvslutningsvis vill jag tipsa om: Transubstans, enligt uppgift, sista utgivna singel med Magnolia på framsidan med rena Lalla Hansson-låten, ”Ge ditt liv en chans”, medan baksidan med det ”mystiska” (sic) bandet Kometen med, vad som påstås, medlemmar ur Mårran, är litet roligare, ”Ball Of Fire”, med snäll, halvtung riffrock. !

Singer/songwriter-favoriten David Ramirez har också släppt ny skiva, ”We’re Not Going Somewhere” (Thirty Tigers) där hans mexikanska arv ligger tungt över de politiskt inkännande texterna som dagens tokiga USA.

imageJazz som är blåfärgad återfinns på Lisa Björänge Quintets tredje skiva, ”Resting Spirit” (Hoob), där jag nästan tycker att titeln borde varit ”Resisting Spirit” eftersom tonfall och texter i mångt och mycket domineras av den depression som försenade skivan.

Kvartetten bakom Lisa kliver upp ur jazzdiket med jämna mellanrum, särskilt pålitlige pianisten Fabian Kallerdahl (i övrigt Klas Torstensson, tenorsax, Pär-Ola Landin, bas, och Jon Fält, trummor).

imageKallerdahl leder också trion Musicmusicmusic som även de kommit med ny skiva, ”Äventyret” (Hoob), de kallar det de gör för ”indiejazz” och visst rör den sig i något, om inte nyfunnet, så i alla fall gränsande landskap mellan pop’n’rollen som vi känner den idag och yngre jazz,

Kallerdahl är modern på ett bra sätt och det blir stadiga kliv från pianotrion som många tror sig känna den (från trion i hörnet vid reklambyråinvigningen till e.s.t. är avståndet långt och mycket kan rymmas däremellan). Friskt och sympatiskt, med andra ord.

image

Mer överraskande är Rebecka Törnqvists nya skiva, ”Home Secretary” (Moule), där en fin-röst-med-tveksamt-lightjazz-material efter så här många år verkar ha blivit kvinnan som gör vad som faller henne in.

Det här är sammantaget överraskande, bitvis rejält bra, bitvis når-inte-riktigt-fram, men viktigast är att hon experimenterar, försöker hitta nya uttryckssätt och nya kamrater, i stället för att något utslätat och tråkigt. Experimentell Törnqvist, vem hade trott det? Prova gärna.

imageOch dB Productions fortsätter återupptäckandet (eller återuppväckandet) av Amanda Maier med en andra cd efter den första som jag skrev om för precis ett år sedan och gav cv:t:

”Amanda Maier-Röntgen (1853–1894), född i Landskrona, Sveriges första musikdirektör, violinist och tonsättare, i sin tur gift med tonsättaren Julius Röntgen i Holland, död i tuberkulos blott 41 år gammal”.

Första skivan innehöll större musik (violinkonsert och pianokvartett, t.ex.), denna nya mindre verk (sonat för violin & piano, nio stycken för violin & piano samt fyra sånger till texter av C. D. af Wirsén) framförda av bekantingarna Cecilia Zilliacus, violin, och Bengt Forsberg, piano, med den för mig nya bekantskapen, den unga sopranen Sabina Bisholt, nyligen utsläppt från Operahögskolan.

Det är bra att den här musiken inte får stanna i byrålådan, att den dammas av, och den fortsatta berättelsen om Maier och hennes liv kommer förtjänstfullt fram i det på närmast gammaldags klassiskt manér välfyllda skivhäftet. Notera också att de nio violinstyckena har vältaliga tempomarkeringar, inte minst det avslutande allegrot som också ska spelas ”Frisch, schwedisch”. Det står ”Volume 2” på skivomslaget, något säger mig att trean dyker upp i slutet av september nästa år…

- Jan-Erik Zandersson

söndag 9 juli 2017

Zandersson juli -17

1977 eller 2017, faktum verkar kvarstå, att ”Close To The Edge” med Yes från 1972 är ett av de avgjort bästa progressiva albumen någonsin. Kelefa Sanneh konstaterade det i sin pålästa artikel i The New Yorker häromveckan, och KG Johansson och Gunilla Dahlblom konstaterade det 1977 i sitt fanzine ”My Youth Is Bent By The Same Wintry Fever”, att de ”nått högsta graden av perfektion”, att man ”stått och stampat på samma ställe” efter det albumet (med baktanken, varför ändra ett vinnande koncept?).

Jämför man texterna i The New Yorker och i fanzinet (och att KG & Gunilla kom från science fiction-fandom gjorde att skriva det i ett fanzine var givet – det var fandom som utgav de första fanzinen en gång i tiden, det tog decennier innan musikfansen publicerade sig själva i detta formatet) finns det både beröringspunkter, och även om Sanneh inte är lika hård mot Yes post-1972, kan man inte göra annat än hålla med slutsatserna 1977 i stora stycken, där det också, tämligen rättframt, konstateras att Yes kvalitetsmässigt kretsar kring Jon Andersons utstrålning (och märkliga texter, som inte betyder något, men som låter bra) och Chris Squires musikkunnande.

150628-close-to-the-edge2

Den progressiva musiken var som mest progressiv då, när rocken bröt förtöjningarna och lierade sig med konstmusiken, det är detta tidsmässiga nav vi rör oss kring, på gott och ont, när symfonirocken ska förklaras eller nyare band i genren artbestämmas, än idag.

Att vissa farbröder från den tiden fortfarande rör på sig, på scen och på skiva, gör dem dock sällan särskilt progressiva idag, bortsett när de lyfter med sin gamla musikaliska drivved och bygger nya skulpturer vid strandkanten med den.

Därför är det med glädje jag tipsar om en helt sprillans ny progfestival i Helsingborg, den 15 juli. Läs mer här (och besök festivalen!):

19092726_1889241654649012_6180335597179266805_o

För den som önskar fred på jorden, finns det en lösning. Man låter krigsindustrin ledas av skivbolagsdirektörer.

Då hade det inte varit mycket bevänt med vapnen, det hade varit väldigt litet krut i patronerna, så kallade ”lossy bullets”, som knappt kommit ur geväret, än mindre ställt till med någon skada, bara fallit ner till marken med ett tyst skrammel, som inte ens hörts som ett vettig mellanregister.

Ubåtarna hade fått resa i ovanvattenläge, eftersom luften i dem varit så komprimerad att den inte gått att andas. Flygplanen hade inte nått så långt, bara så långt snöret mellan coca-cola-burkarna, den i flygledartornet och den ombord i cockpiten, räckt, för att klara av den nödvändiga kommunikationen.

På samma sätt som att de inte bryr sig om hur musik låter (bara den genererar intäkt), hade man tänkt samma om kustkorvetter med skrov som barkbåtar eller tanks som varit lika tillförlitliga som en mp3:a. Inga fiender hade mäktat med att strömma (sic) över våra gränser.

Eller det omvända. Ge dem en chans i krigs- och/eller försvarsindustrin, i musikbranschen gör de ingen människa glad.

Jag önskar jag skämtade, men det gör jag inte. Det utges 400–500 skivor i månaden i västvärlden, ändå växer lyssnandet på strömmat, komprimerat ljudskräp.

Det är också sådant skräp recensenter och kritiker till stor del får hålla tillgodo med och det är därför den här spalten krymper för varje månad, eftersom det inte går att skriva om nyutgiven musik om man lyssnat på den i platta, förvrängda och ljudmässigt intetsägande mp3:or – och gud förbjude att man skulle strömma det i den ljudkvalitet som erbjuds.

Som att låta en filmrecensent stå en kilometer från en drive-in-biograf och se en ny film och sedan tro han eller hon ska skriva om den.

Det är givetvis görligt, men varför tillbringar då artisten stora delar av sitt liv i en studio med ambitionen att det han/hon gör ska låta så bra som möjligt? Varför kräver ingen bättre ljud för sitt lyssnande än den coca-cola-burk en mobiltelefon är?

271418Det värsta exemplet på länge var de mp3:or som erbjöds av trippel-lp:n ”Several Shades Of The Same Color” med Patricia, ett album lika spännande som de album t.ex. Bjarki släppt ifrån sig på senare år, men olyssningsbart i ett hårt komprimerat digitalt format med ett ljud som befann sig artisten i en garderob med sina elektroniska prylar – både du och jag får vänta på att vinylen släpps inom kort.

Anrika tidskriften The Gramophone började häromåret fokusera stenhårt på inspelningar, på skivor, och har på senare tid också vikt utrymme för renodlade spalter om nyutkommen (eller återutgiven) klassisk musik på vinyl och inte bara på cd.

Cover UK amM.inddSkribenterna är väldigt tydliga med de tillkortakommanden av rent fysisk natur som vinylen har och alltid haft, men lyfter gärna fram den annorlunda (i brist på bättre ord) ljudbild som en vinylmix/-master många gånger har, där det skruvats på ett annat sätt än på cd:n – dels för att man måste göra det med tanke på frekvensomfång etc., men också för att utnyttja mediet bättre.

Det är en fröjd att läsa dessa kritikers bildade omdömen, både om verken, framförandena och vad som faktiskt når öronen, många gånger med jämförelser mellan vinylen och cd:n (som Mozart-operan ”Don Giovanni” i Teodor Currentzis’ tolkning där intrycket du får när du lyssnar och jämför cd-boxen med de fyra vinylerna är helt olika, det kunde nästan vara olika tagningar, olika framföranden – tro mig, du behöver ha båda (och ett dussin inspelningar till, för att skummat ytan med de bästa)) och det är lätt att minnas tiden innan lp-skivan återkom, när de av mänsklighetens musiklyssnare som både gillade Madonna och var hi-fi-nördar köpte den svåråtkomliga vinylversionen av ”Bedtime Stories”, eftersom cd:n av musik av storsäljande snitt var mastrad så den skulle låta bra på cd-spelaren i köket eller i walkman:en, lp:n gjordes för att den skulle låta bra, punkt. Teknikerna fick fria händer vid mastringen och det märks.

Men till skivorna. Det blir en ren inköpslista den här gången, du kan bara bocka av dem i takt med att du köper dem.

R-10128236-1492114248-3181.jpeg

- ”Omaggio al Maestro Ennio Morricone” (Cineploit) är det sätt skivbolaget Cineploit firar att man fyller fem år. De har låtit sina band/artister hylla en av de legendariska tonsättare som liksom skapat grundvalen för utgivningen på det schweiziska bolaget: Ennio Morricone.

Så skivan består av filmmusik i kärleksfulla tolkningar, nära eller helt nära originalen (!), ett utmärkt sätt att fira, både Cineploit och Morricone, den dåtida musiken och de samtida tolkningarna smälter samman på ett fint sätt och nu ser vi fram emot de kommande fem åren.

Weserbergland-Sehr-Kosmisch-Ganz-Progisch

- Weserberglands “Sehr Kosmisch, Ganz Progisch” (Apollon) skulle egentligen stått överst på inköpslistan, men tänk bara på att prioritera den.

Skönt med en skivtitel som är självförklarande. Och det är från Norge. Självklart är det från Norge.

Det är Ketil Vestrum Einarsen från White Willow och Jaga Jazzist (bland andra) som satt sig och några spelkompisar (Gaute Storsve och Jacob Holm-Lupo från White Willow och Necromonkeys (bl.a.!) Mattias Olsson står för grunden, men gästerna är många) i en tidsmaskin och skapar en homage till sjuttiotalets prog och Tangerine Dream-musik och krautrock och, ja, jag vet inte allt, men som, om man glömmer bort den aspekten, står på helt egna ben.

Ljudbilden är kontemporär, musiken lånar förvisso inspiration från ungefär 1972, men förvaltar den väl och det blir nästan det där White Willow-albumet du trodde de skulle göra.

Kan mycket väl vara vårens roligaste album tillsammans med Sky Architects nya.

ladda ned

- Suburban Savages’ ”Kore Wa!” (Apollon) visar att skivbolaget har mer kul att erbjuda än Weserbergland.

Nu är det ett annat favoritband bland de spänstiga progarna i Norge, Panzerpappa, och deras trummis, Trond Gjellum, som blivit inspirerad och styr sin skivskuta över stora delar av artrockgloben, ett sjökort med både Samla Mammas Hollmer, Can-lik (eller Camera-lik, för att vara mer uppdaterad) krautrock på Müllerstraße och en hälsosam dos ren artpop.

Hur intressant som helst, hela tiden, med en matta som dras undan, låt för låt.

2432970

- Pixie Ninjas “Ultrasound” (Apollon) visar att skivbolaget inte stannar vid de två ovannämnda, utan fortsätter, med fler norska intresseväckare och kompisar. Stommen i bandet är progen och det litet mer elektroniska, men av det där bildskapande slaget, biofilmen innanför skallbenet, duon Jostein Haugen och Marius Leirånes är upphovsmännen, men si på fanken om inte Mattias Olsson är med på rätt många hörn här också. ch Ketil Vestrum Einarsen.

Det handlar om inlevelse, inte inavel, och det blir filmiskt på allvar, som i spåret ”Polysomnographic” eller hejdlöst injagande som ”Elusive The Wind Vane”.

Tre så starka kort på så kort tid, från samma skivbolag.

Norge rules, ingen tvekan om det. Med litet hjälp av multigeniet Mattias.

cover_1622221552017_r

- Gentle Knives “Clock Unwound” (Bajkal) – och jag får väl snart be om ursäkt, men det här är ännu ett skivsläpp från Norge, en knapp timmes melodiskt storvulen prog på tidstema, denna jädrans klocka som går, i samma takt, i samma tempo, oavsett vi vill inte, en skiva med drivande klaviatur och gitarr, med tvärflöjt som färglägger stämningar som byggs upp kring något härligt välbekant och inbjudande, för att stillsamt explodera/implodera i avslutande spåret ”Resignation” som jag gärna skulle vilja se live i t.ex. Slottsskogen.

Det här är deras andra skiva, genremogna var de redan på den första, mycket jag skrev om den är sant även denna gång, kanske med tillägget att kunskap växer med ålder:

”Norska Gentle Knife är en progensemble från Oslo med nästan en numerär som ett fotbollslag, till detta kan läggas ett gäng avbytare, här kallade gästmusiker. Den självbetitlade debuten (Bajkal) är ett konceptalbum i åtta delar om en vandrare som fastnar i en förtrollad skog och den här symfonirocken är skön som en skogstjärn, mycket för det veritabla batteri med instrument som finns i ljudbilden (men med gitarr och synt i förgrunden, liksom den jämställda sången – även om jag mest fastnar för den kvinnliga). Varierat värre, med såväl den nordiska (kan man nog säga) progen med svårmod och svärta, de lätt igenkännbara Flower Kings-partierna (sentida FK, inte Andrew Lloyd Webber-FK) och något som återfinns i den retrodoftande, PFM-inspirerade moderna italienska progen, men också utrymme för experimenterande och något som övergår i det som kan kännas igen som jazz, välvalt bleckblås här och där (tvärflöjt, trumpet etc.). Stämningslägena där i den förtrollade skogen skiftar och musikens berättande karaktär ger oss ledning och vägvisning. Fin debut, numera väntar man sig inget annat av ett nytt band i vår genre.”

Just så, men mer så.

ladda ned (1)

- Percs “Bitter Music” (Perc Trax) är ett efterlängtat album som visar hur dynamisk vuxentechnon är idag. Och hur politisk den är, även om Ali Wells, som är den som finns bakom namnet Perc, londonbo som han är, påstår att han tonat ner den delen på den färdiga skivan jämfört med hur det lät från början.

Musik som du kan dansa dig röd till, men som också blir en ljudkarta över ett brexit- och terrorplågat London, man undrar, när skivan snurrat slut, vad händer nu, vart tar alla våra förväntningar vägen? Ali har också gjort många utmärkta mixar, här finns en att ladda ner:

Tortusa_cover_large

- Tortusas ”I Know This Place – The Eivind Aarset Collages” (Jazzland) är John Derek Bishops odelade kärleksförklaring till en av Norges i särklass mest spännande och genrebändande gitarrister.

Jag ogillar vanligen hyllningsskivor (varför inte låta objektet för hyllningen vara ifred/spela hans/hennes musik i stället för att göra ”tolkningar”?), men det här blir något intressant, där Bishop lånar och knådar musikaliska trådar från Aarsets skivor och kombinerar dem, där han sitter i någon ”hytte” utanför Stavanger, med fältinspelningar av det land som fött fram Eivind och hans talang.

Bishop har, av cv:t att döma, en historik av att låna inspiration från andra och blir det så här omärkligt (ett blindtest hade troligen (men kanske) inte gett mig en susning om Aarset, det medges) lånat, är det helt ok i min bok.

Resultatet är mer än ok.

R-9940434-1488912776-9473.jpeg

- Megalodon Collectives “Animals” (Jazzland) går egentligen att beskriva enkelt: det här är en sammanfattning av det vi känner som jazz, från dåtid till nutid, med litet världsmusik och annat slängt i kitteln medan härligheten kokar upp inför serveringen.

Sätt på cd:n och luta dig tillbaka. Om du inte, efter genomlyssnandet, trott dig höra alla de delmängder som utgör jazzens historia, får du nog spela skivan en gång till.

Det improviseras, det är tradjazz, det är något skränande, det är ett envetet sväng, det är – ja, du förstår, men det skiftar hela tiden, denna septet norrmän (än en gång: vad har de i vattnet där?) ger en lektion i hur man gör en skiva som hela tiden gör att nya saker dyker upp i öronvrån.

Och hur mycket kom inte med på skivan, undrar den här lyssnaren… Rekommenderas, rekommenderas, rekommenderas.

Rohey_A-Million-Things

- Roheys “A Million Things” (Jazzland) – helt enkelt om du vill ha en mer kontemporär form av kommersiellt gångbar jazz (fast från Norge) som kunde varit släppt av Act, välsignad av Nisse Landgren eller bara återfunnits i något hippt jazzhak i de mer välbeställda delarna av Berlin.

Det svänger, det är funkigt, det är välspelat och det påminner mig om något bra. Gott så.

ladda ned (2)

- Elsa Nilssons “Salt Wind” (egen utgivning) ger oss den där tvärflöjten för hela slanten, med en trio bakom sig, där gitarristen Jeff McLaughlin stundtals tar lika stor plats som Elsa själv.

Folkmusik som jazz, med ett bra sväng, bas och trummor tar ibland på sig packåsneuppgiften, flöjten kanske ligger litet långt fram i ljudbilden (men, ok, det är Elsas skivbolag!), sluter jag ögonen tror mina öron stundtals att jag lyssnar på en sextiotalsskiva med dåtidens välpolerade reklambyråjazz, men rena tradpärlor som ”Staffansvisan” och ”Byssan lull” ger ett annat intryck, för att inte tala om ”Hedning” som helt bryter stämningen, en rockrökare.

Spännande skiva, bedrövligt att hon behövde utge den på egen hand.

a1815521995_10

- Flux “Kult” (egen utgivning) slår fast att Kulturrådets fonogramstöd stundtals hamnar i rätt fickor, som 70 000:- till den här skivan, tretton år efter debuten ”Luminus”, trion Mattias Windemo, gitarr, Jon Fält, trummor och Pär-Ola Landin, ståbas, bjuder på tassande, en aning sluttande, jazz som ger en felriktad utskärskänsla, ungefär som om Evert Taube aldrig öppnade när de knackade på, en bra bit från Coltrane eller e.s.t., men i femminuterslåtar som aldrig står stilla, nördigt välinspelade är de också.

a402f74f49f692247054eced787f5d1d04271889

- Junodefs ”Ocean” (Rundgång) visar att det skiljer sig. Så här: att uppleva ett band live eller möta det på skiva är många gånger helt olika upplevelser.

I de många fallen är det på scen det händer som överträffar det som rullar ut ur högtalarna på i hemmets lugna vrå, men det finns undantag.

När jag såg Junodef på Grand i Malmö häromåret blev jag besviken, det lät tunt, ofokuserat, tondövt, som en fattig släkting till en trött Siouxsie Sioux (ok, hon fyller 60 i år, men ändå…), men nu när debut-lp:n “Ocean” (Rundgång) kommit, är det något helt annat.

Här rör vi oss i ett land där 4AD kombineras med postrock, det är ödsligt, övergivet, men ändå vackert, som en svartvit bild av ond, bråd död, där natten och blodet har samma nyans.

206946-78398fa4b000404687630988cf1efd6c

- Toi Lets ”The Essential Toi Let” (Rundgång) och Marcus Norberg and The Disappointments’ “Heal The World” (Adrian/Rundgång) har många beröringspunkter, även om det mesta låter olika på de två skivorna.

”Black Oil” på Toi Let-samlingen med sitt smått countrydoftande leder in på ”Heal The World”-lp:ns augustilandskap där det i stora delar minner om Neil Young och ”Harvest”, medan det mesta i övrigt på den där essentiella snurrar kring postpunk, litet sko-gloende och en hälsosam del kraut. ”Gone Fishing” ren vänsterfilsmusik.

Och bemanningen i banden är rysligt snarlik, denna malmöitiska korsbefruktning dit man kan lägga Nightmen, Yast och MF/MB/ också.

Titlar, namn och instrument må skilja, men det finns mer som förenar de här banden än som skiljer dem åt, med ord som ”mognad”, ”energi” och ”kreativitet” på olika sidor om likhetstecknet.

Glöm inte bort dem som gör det möjligt, som Dennis Lood på Rundgång och Magnus Bjerkert på Adrian.

- Jan-Erik Zandersson

söndag 11 juni 2017

Sgt Pepper - den ende över 30 du kan lita på

Universum Noll vill själklart delta i kören som hyllar Sgt Pepper, året när albumet fyller femtio. Det är fantastisk, banbrytande musik. Kraften och kreativiteten som präglade tidsepoken är fortfarande oöverträffad. Vilket det faktum att albumet i dag toppar listorna värden över är ett tydligt bevis på.

Nedan följer några länkar vars innehåll är väl värda at ta del av.

tumblr_nab7z4gfeq1trsfxco1_500

Lyssna:

Dokumentär i två delar från bbc radio 2:

Del 1

Del 2

cats

USAs National Public Radio:  Terry Gross samtalar med Giles Martin om nya mixningen av Sgt. Pepper.

Kalejdosop i SR p2: Legendarisk 50-åring i annorlunda musikalisk mundering.


Läs:

rs-sgt-pepper-4-a5cd3e81-e9a0-44bf-99f7-a64c14ce6932

Rolling Stone magazine: 'Sgt. Pepper' at 50: John Lennon's Accidental 'Getting Better' Acid Trip

Video: